Det är väl klart som fan att nudlarna är tillagade

Ber om ursäkt för arg rubrik men blev tidigare ikväll dumförklarad när jag hade en fråga kring menyns olika nudelsorter. Jag försökte ta reda på om samtliga nudlar stektes varpå servitrisen (väldigt artigt men med ondska i blicken) förklarade att "Ja, det är väl klart?" Mina nudlar var inte stekta när jag fick in dem kan jag ju meddela.  Also! När jag skriver det här sitter jag högst upp i en skakig dubbeldäckare och ser ut över kvälls-London. Dock, innan jag fick kliva på den här bussen, åkte den första bussen jag såg ifrån mig trots att den stod still när jag knackade på dörren. Oskönt, busschauffören, oskönt. Och nu, när jag klev på den här bussen, och höll mitt oyster card mot apparaten kom det upp en text som sade att "emergency oyster card fare was charged". Ny i London som jag är frågade jag då busschauffören vad det innebar men hon orkade knappt ens snegla på mig. Hon fortsatte istället tyst att suga på sin klubba med näsan i vädret och vinkade förbi mig. Tack. Kundservicen är tipptopp ikväll märker jag.  I varje fall, ikväll åt jag thaimat i Chinatown (? Finns det thaimat i Chinatown? Vad är ens skillnaden mellan thai- och kinamat? Fattar fortfarande inte, är väl friterat och nudlar både och?) med två som blir utkastade från klubbar men lyckas ta sig in igen. Vet också allt om mobilabonnemang och är otroligt veliga när mat ska beställas. Och söta. Jättesöta. <3 "¡Hola Pepe!" VA? En man längre bak i bussen svarade precis så när hans mobil ringde. Säger man ens så i verkligheten? Pepe känns som ett hittepånamn som används i komedifilmer. Förlåt, säkert okänsligt, men va (igen)? Kunde inte hålla mig för skratt. Bör ju tilläggas att jag inte är världens piggaste människa just nu heller, visserligen.  Chinatown är väldigt fint på kvällen. London är väldigt fint på kvällen. Livet i största allmänhet är väldigt fint på kvällen. Börjar ni tröttna på hur positiv och Londonkär jag låter hela tiden? Nåväl, ni kan vara lugna. Snart kickar säkert hemlängtan in och jag kan sluta vara odrägligt positiv ett tag. Lite vänlängtan har redan kickat in faktiskt, till exempel efter min sambo-gone-särbo. Miss you, my little avocado lover.  Nu borde jag plugga, för sånt gör jag ju faktiskt också. Det är lite jobbigt faktiskt i och med högt tempo om jag ska klaga på något. Fast samtidigt är det ju skojsigt och nyttigt också så... Kan jag verkligen klaga? Hmm. Tvek.