En mindre glad måndagskväll

Jag har inte gråtit sen jag åkte, inte en enda liten tår har rullat ned för mina kinder, förrän ikväll medan jag pratade i telefon med Emma. Att ha ett samtal som flyter på och som jag inte märker håller på i över en timma, det var så skönt. Så fint. Hon vet ju hur jag funkar utan och innan den tjejen. Hon vet mer om mig än vad jag själv gör och då överdriver jag inte ens. Jag har varit trött och ledsen så många gånger utan att veta varför och Emma har bara kollat på mig och sagt något i stil med ät Julia. Eller lagt sig bredvid mig i min säng, trots att hon fortfarande haft på sig en svettig pingisoverall, och snackat skit. Eller suttit bredvid och klappat på mitt huvud. Sen har allt varit bra igen. Emma sa att hon blev lättare av vårt samtal, jag blev nog bara tyngre. Hon är så långt borta. Jag vet liksom inte när jag får träffa henne igen, men antagligen blir det inte förrän i jul. Kanske inte ens då, om hon är i Karlshamn och jag i Linköping. Vår vänskap är liksom så bra att jag gråter för att jag inte kan få uppleva den irl just nu. Fysiskt, på samma plats. Telefon funkar men det är ju svårt att kramas över telefon. Eller kolla på b-filmer i hennes säng medan vi äter dadelbollar. Eller bara smyga in i hennes rum när jag blir uttråkad för att kolla på henne medan hon pluggar. Den delen av våra liv är förbi nu. Och det suger. Å andra sidan är det helt jäkla fantastiskt att jag har en vän som henne. Att jag har hittat min själsfrände. Det är ju ganska amazing, tycker du inte, Bläckis?