Ett år senare

För exakt ett år sedan idag gjorde en person jag tyckte väldigt mycket om då slut med mig. Jag kunde inte stå upp när jag gick ut från huset utan sjönk gråtandes ner på deras garageuppfart. Emma fick springa ur bilen för att i princip bära mig därifrån. Det är ett år sedan nu. Det var en av de värsta dagarna i mitt liv. Inte så mycket på grund av att det var just det förhållandet som tog slut men för att det var första gången som jag fick mitt hjärta krossat. Det värsta var att jag inte kunde göra något åt det, jag hade ingen kontroll.  Jag minns fortfarande den eftermiddagen. Allt från bilresan dit, till konversationen på hans sängkant, till Calles tröstande kram. Jag minns hur jag lyssnade på ledsen och sedan på arg musik, allt medan Emma och Calle pluggade fysik i rummet bredvid. Jag minns att jag sa till mig själv att nej, det är okej, du kommer bli okej och gick och färgade ögonfransarna utan att tro på ett endaste ord. Jag gick sönder den dagen och det tog lång tid för mig att bli hel igen. Men se på mig nu:  Här sitter jag med muffin i munnen och skrattar åt något Cornelia precis sagt, omgiven av människor jag älskar. Livet blir bättre. Bäst. Jag bor i London. Jag har flyttat utomlands. Jag går på kompisdejter. Jag har fina vänner som älskar mig. Jag skickar videor på söta katter till söta personer som ger söta svar tillbaka. Jag är glad. Lycklig till och med. Jag kan stå på mina egna ben. Jag kan för tusan bära en 23-kilos resväska uppför tunnelbanetrappor även när jag är emotionellt utmattad.  Jag njuter när jag går runt ensam på Londons gator. Jag ler åt vetskapen att jag, helt på egen hand, har klarat av att kasta mig ut på ett äventyr. Att jag kan ta hand om mig själv. Att det inte spelar någon roll hur mycket ångesten hamrar på mig, jag klarar mig ändå. Jag är stolt över mig själv. Extremt jäkla stolt över mig själv. Livet går vidare. Se på mig nu, ett år senare. Perspektiv.