Mina tår fryser

Gåshud täcker mina överarmar, trots att jag har en kofta på mig. Mitt element funkar inte, eller är inte igång. Jag förstod inte riktigt vilket, när jag frågade fick jag bara en avhuggen mening och ett you know… som svar. Jag reser mig upp och stänger dörren om mig. Jag pluggar och behöver lugn och ro, behöver inte höra rörmokaren som klampar runt i huset. Utanför mitt fönster ser jag engelska hus med engelska hustak under en engelsk dimgrå himmel. Idag blåser det inte särskilt mycket, en kontrast från gårdagens storm. Gårdagen som förövrigt var riktigt fin. Jag började med att springa beep test bredvid tio medelålderskvinnor i en utsliten gympasal med grönt golv. Lyfte sedan vikter till ljudet av de andras och mitt stönande och pustande. Skrek thanks for today! och huttrade när jag kom ut i den kyliga septemberluften. Svetten torkade in i min hud redan på vägen hem och allt jag ville var att ta en dusch med skållhet stråle. Can you just wait five minutes, please, the floor is wet. Städerskan är magisk och huset var rent. Men blött. Så jag fick plugga istället för att duscha, vilket visserligen behövdes. Jag ville stanna hemma, ville lägga mig i sängen igen, men istället gick jag till Finsbury Park Station och hoppade på Victoria Line mot Oxford Circus. Vidare mot Vapiano, korsade stressade människor, spelande människor, människor som log och sa hello. Fyra svenskar vid ett bord i mitten av restaurangen. Jag som gick och beställde sallad med spenatblad, jordgubbar och getost. Jag glömmer alltid bort att jag inte gillar getost. Mys mot Hannas axel, poserande inne på toalett, snack med nya människor. Ner till Oxford Street igen, en måste ju faktiskt gå ut mitt i gatan för att ta en polaroidbild. Min första som är tagen i London. Min nya hemstad. Sjunga disneylåtar och fuldansa inne på Primark. Sedan, sola utanför Primark, prata med en lång person och iaktta Londonborna runtomkring oss. Woosh, så kom det ett skyfall. Springa mot närmsta tunnelbanestation samtidigt som jag tar bilder i farten. Lägg till action-fotograf på Cv:t. Hoppa över vattenpölar när gubben visar grönt, missa och landa mitt i. Mina skor är fortfarande blöta. Hem, gå i solen (varför blev det soligt igen helt plötsligt?), skriva några rader, hämta barn. Lyssna på skratt, leka make up artist, agera prins i en saga som inte får prinsessan för prinsessan behöver ingen prins. Fint. Ler åt smarta barn. Äta bakad potatis med bönor och tonvis med ost. Upp på rummet och fräscha till sminket, svälja två tabletter med hopp om att huvudvärken ska försvinna. Åka tunnelbana medan allt gör ont, läsa några av Haruki Murakamis ord, så underligt sammansatta i fina texter. Dra skämt om tandborstar och jämföra hybrislåtar. Too many dicks on the dancefloor. Skrattaskrattaskratta, planera Parisresa, imponeras av miljökämpar och lyssna på piano i kyrka. Komma ihåg tidigare smärtsamma besök i kyrkor. Fniss i bakersta bänkraden, känna mig som tio år och busig på lektionen. Bestämma födelsedagsfirande, få förfrågan om Paris på lördag, inte kunna men kanske besöka ett franskt café istället? Puben, smaka allas cidersorter för att veta vilken jag ska köpa nästa lill-lördag. Jämföra kiss- och bajshistorier, så som en gör som au pair. Se när värmelampan stängs av och lika snabbt startas igen. Ingen vill frysa. Alla ska gå, men först, polaroidbild nummer två! Be en kvinna med cigarett i hand om hjälp, se hur hennes dejt iakttar skeptiskt. Ett, två, tre, LE. Alla vill ta bilder på bilden. Kramar hit och dit, en kindpuss eller två och tunnelbanan hem i mörkret. Ett leende på läpparna på vägen hem för att nycklarna ligger kvar i väskan istället för att jag krampaktigt håller dem i handen. Dancing in the Dark i bara vänstra hörluren för den högra har slutat fungera. In i huset där det står 80 på dörren och upp och skriva dagbok. Läser det jag skrev igår när jag kom hem. Jag avslutade med Heja dig. You can do it. Att peppa sig själv är viktigt. Jag är himla glad här. I London. Puss livet.