Paris, dag ett

Vi hoppar tillbaka till tjugonde juli. När jag och Cornelia satte oss på tåget till Frankrikes huvudstad.  Tjugo över tio kommer vi fram. Hon som erfaren backpacker.  Jag som högst undermålig packare.  Det första som händer är att kisslukten får mig att rynka på näsan. Det andra är att jag tappar andan åt alla vackra franska balkonger. Jag har aldrig sett något liknande. Mitt bröst värker, så fint.  Min cavalier bleu är bättre än din cavalier bleu.  Vi går och går och går. Och kommer fram till Seinen. Den är vackrare än Themsen.  Halvvägs till vårt airbnb tornar Notre Dame upp sig. Eller Notre DAMN som Johan skriver när jag skickar bild. Här stannar vi och äter lite. Tyvärr får jag inte till en lika fin hoppbild som kvinnan med det krulliga håret så jag snor hennes.  Är det möjligt att bli kär i en flod? På vår vandring söderut stöter vi också på The Abbey Bookshop. Men vi går inte in, våra axlar värker för mycket av de tunga ryggsäckarna. Men nu när jag gör en bildsökning på Google ångrar jag det beslutet. Det ser himmelskt ut. Nästa gång.  Och när vi står och beundrar Panthéon tas den första stela turistbilden för den här resan.  Efter cirkus en och en halv timmas promenad kommer vi fram till Rue Corvisart, där vi ska bo. Vi får vänta fem minuter innan vår värd kommer cyklande med kuddar och toapapper bak på cykeln. Ovan ser ni utsikten från vårt sovrum (som visar sig vara utan elektricitet första kvällen...).   Efter någon timmas vila tar vi tunnelbanan till Bir-Hakeim och går några minuter, tills vi ser ett välkänt torn genom trädtopparna. NÅGOT MAGNIFIK BYGGNAD DET DÄR.  Nämen kolla vilka söta tjejer som råkar fastna på kamerarullen!! Men att få en söt bild på oss båda framför TORNET visar sig bli svårt, iallafall om man vill ha med hela. Jag slutar aldrig att förundras över vissa personers oförmåga att ta bra bilder... Nåväl. Efter en mindre störtskur är det dags för mat. Vår kypare erbjuder sig att ta en bild på oss. Han tar en bild på sig själv istället.  Mitt i middagen inser jag att SKIT OCKSÅ VI GLÖMDE FÖNSTRET ÖPPET. Så vi springer hem. Genom hela Paris. Nej, okej, vi kanske åker en tunnelbana eller två. Men sen springer vi. Bildbevis ovan.  Det visar sig att inget är stulet och jag drar en lättnadens suck innan jag kliver ur finklänningen och lägger mig utmattad på sängen. Promenaden genom hela stan tog på mig.  Jag ligger kvar i den positionen tills det är dags att snygga till sig. Sen går vi 45 minuter tills vi hittar ett snajsigt ställe. Där andas vi in våra bordsgrannars cigarettrök och sippar på drinkar tills vi snurrar. Vid ett tillfälle kommer två skottska pojkar fram och spelar säckpipa. Mitt bröst värker igen, så söta. Slut på tjugonde juli tvåtusenarton.