2idag

Andra inlägget idag. Jag måste bara skriva dehär! Det värsta är att ingen ser mig. På riktigt. Att ingen ser mig på djupet. Analysera mig hellre än döm mig. Idag dömmer jag mig själv. Har glömt och ta min medicin och mitt huvud vet det, min kropp vet det. Den hittar kryphålet direkt. Så dom tankarna som inte bör finnas där smiter in, så lurigt att jag inte ens märker dom tills dom slår mig av stolen. När det inte längre finns en kemisk mur mellan mig och problemen. När jag vill slänga mig på golvet och skrika för jag kan inte gråta. Den kunskapen har min kropp kopplat bort. Man kan bara känna en viss mängd känslor på en gång. Sen stängs det av. Och man blir fast i landet mitt emellan verklighet och dröm. Man överlever men vissa dagar inte mycket mer än så. Jag kommer aldrig bli hel. Men jag måste lära mig och leva med trasigheten.