ibland måste jag bara krypa ihop till en litenliten boll

Ibland när jag reser mig upp snabbt efter att exempelvis ha legat i sängen och tittat på en dokusåpa, så känns det som att jag ska svimma. Det svartnar för ögonen och i några sekunder gungar hela tillvaron. Då är det tur att jag har min kille Olle som kan fånga upp mig, om jag någon gång skulle falla ihop på mattan. Men än har jag inte gjort det. Än har jag bara väntat tills saker har börjat stå stilla innan jag sätter den ena foten framför den andra.   Jag är verkligen väldigt kär i min kille Olle. Jag menar: verkligen kär. När jag ser på honom ser jag rosa fluffiga moln. När jag känner på hans kropp känns det som silke. Jag visar min kärlek genom att suga av honom varje kväll, precis innan han ska till att somna. Och varje dag han kommer hem efter jobbet har jag lagat någon riktigt köttig rätt med mycket sås till. Han tycker att jag är dålig på att visa min kärlek. Jag förstår inte vad han menar. Han säger att jag inte behöver suga av honom varje kväll. Att det ”liksom, ja. Maarja, jag känner mig nästan våldtagen av dig ibland.” Jag förklarar för honom att ”inte skulle jag våldta dig! Jag är ju så himla himla kär i dig. Man våldtar inte någon man älskar.” Då brukar han säga att nej och förlåt och ”jag vill faktiskt bara sova nu”. Jag brukar hota med att lämna honom för grannen Pär då. Därefter stönar han tills jag tycker att jag är klar. Ibland när vi är salongsberusade brukar vi skoja om att jag har haft sex med Pär. Olle tror inte att muskulösa män med skäggstubb faller mig i smaken. Saken är den att jag har haft sex med Pär. I cykelförrådet. Det är ingenting Pär eller jag brukar prata om. Men varje gång vi har gårdsstädning brukar han slå till mig på rumpan lite fräckt, jag svarar med att stoppa in min tunga i hans mun. Sen hånglar vi bakom syrenen.   Olle älskar mig. Jag tror att jag vet det. Vissa dagar måste jag bara krypa ihop till en litenliten boll. Då klappar han så fint på mig. Han frågar vad det är tre gånger i rad. ”Vad är det?” Jag svarar alltid ”ingenting.” Han kanske frågar igen. ”Vad är det? Vad har jag gjort?” Alltid tror han att det handlar om honom själv. Att han har diskat i fel ordning igen eller att hans hud har blivit för sträv. Då blir jag arg. Alla mina känslor beror ju inte på honom. Det säger jag inte. Viker ned huvudet in mot kroppen istället. Då blir Olle arg för att jag säger att det är ingenting när det är någonting. Ja, kanske är det till och med allt.   Ibland när det där alltet svämmar över mig ritar Olle hjärtan i imman på badrumsspegeln efter att han duschat. Så efter jag har duschat så ska jag se all kärlek han vill ge mig. Han vill nog att jag ska tycka att det är romantiskt. Att jag ska le lite. Men hur skulle jag kunna le när det känns som att hela världen tränger in i mitt inre och vrider om. Olle kommer med så lätta lösningar. Fingertoppsdrag på spegelglas. En depression mindre.   Läkaren säger faktiskt att jag är deprimerad. En reaktiv depression. Den uppkommer som en reaktion på yttre händelser. Säger han också. Han undrar vad detta är för händelser som lett till det här deprimerade tillståndet. ”Är det en pojkvän eller flickvän som är dum mot dig?” frågar han. Han har nog aldrig tänkt på att det kan vara jag som är den dumma flickvännen. Att ondska kan gro inne i en och göra så att man bara måste krypa ihop till en litenliten boll så att ondskan ska ha svårare att breda ut sig. Dessa späda axlar, det tunna håret, torra läpparna – kan väl aldrig skada någon? Jag ser väldigt vän ut. Jag böjer mig lite fram mot honom som att jag ska berätta en hemlighet, viskar för att öka spänningen. ”Min kille diskar gafflarna före glasen. Han målar hjärtan i imman på badrumsspegeln. Dessutom tror jag att han röstade blått i riksdagsvalet. Därför låter jag grannen Pär röra vid mig bakom syrenbusken.” Läkaren dunkar och lyssnar och tömmer mig på blod. Allt visar sig vara perfekt. Så han skriver ut ångestdämpande piller. Han säger att det inte behövs någon psykolog. Han säger att hälften av alla unga tjejer mår dåligt. Som att det bara är så, som att det är så det ska vara. Det finns jättemånga tjejer som jag. Som faller ihop på mattor, kryper ihop till små bollar, slutar svara på tilltal, lagar mat men inte äter, är så stressade så de till slut springer in i en vägg eller så trötta att de stiger upp klockan fyra och går och lägger sig klockan nio. Jag är bara ännu ett empiriskt bevismedel på att statistiken stämmer. Allt är i sin ordning.   Jag tar bussen till Ica. Köper fläskkotlett, bearnaisesås, frusna potatisklyftor, två tomater. Jag möter Pär i porten men vi säger ingenting till varandra. Det är jag som är den onda flickvännen. Jag lagar mat till Olle, nynnar samtidigt, tänker att allt inte känns så mycket ikväll. När jag hör nyckeln i låset springer jag dit och möter Olle med en kyss. Hans kind känns som silke under min hand som placerar sig där. Olle diskar och jag duschar. Jag drar med fingertoppen bredvid hans lilla sneda hjärta i imman, vill svara med ett hjärta. Men skriver istället över hela spegeln: Du är mitt rosa kärleksfluff.   På kvällen när vi ligger i sängen och har oralsexdiskussion, efter att Olle sagt ”jag vill faktiskt bara sova nu”, säger jag ”jag har haft sex med Pär.” Olle är tyst i en sekund men skrattar sen. ”Men älskling, börjar du bli attraherad av stånkande muskelberg som lyfter jättetunga saker bara på skoj?” Jag tänker att jag älskar Olle. Verkligen älskar. ”Ja, mitt kärleksfluff. Ibland behöver en flicka som jag någon som kan lyfta en över djupa vattenpölar.” Olle killar mig i sidan. Jag fnissar. Efter en stund är vi alldeles tysta. Jag skär tystnaden i små bitar som ramlar ner till marken och låter genom att säga ”Ibland när jag reser mig upp snabbt känns det som att jag ska svimma. Om jag någon gång skulle svimma – skulle du fånga mig då, innan jag faller till marken?” Bara för att vara helt säker.