intimitet är inte en kyss

Jag behöver inte kyssa henne. Den tanken far genom mitt huvud medan jag ler för mig själv på tåget med slutna ögon. Jag behöver inte kyssa henne om det är där saker och ting blir komplicerat för henne.  Det räcker att ha hennes armar tätt omkring mig, känna hennes puls från halsen genom området som nästan är mina läppar och känna hennes andetag i mitt hår. Det är tillräckligt om det kombineras med att ses oftare och röra sig mer öppet. När vi står med armarna omkring varandra och ser in i varandras ögon och det är jag som viker först med blicken kan jag inte känna mig annat än trygg, lugn och lycklig. Jag vill fortfarande kyssa henne men om jag måste välja mellan att kyssa henne en gång varannan vecka mot att stå såhär varje vecka så väljer jag utan dröjsmål det senare. Jag vet inte om det är kyssandet som gör det komplicerat för henne, jag tror att det var så i början. Nu är allt komplicerat för henne men hon väljer ändå att flytta fram, att ge mer och att röra sig i mer offentliga rum, även om rummen är tomma. Även om jag inte tar initiativ som leder framåt, i rädsla för att hon ska backa, så står jag där, alltid ett halvt steg framför henne med utsträckt hand, men jag låter det vara upp till henne om hon tar den handen eller inte. Jag behöver inte kyssa henne. Den närhet och intimitet hon ger mig är tillräcklig.