lunchen sex veckor senare

 Lunchen sex veckor senare som fick allt att börja om igen…Vi undviker så noga att se varandra i ögonen som om en för djup ögonkontakt skulle få oss att vara tvungna att prata om det faktum att vi lämnade allt ouppklarat och aldrig riktigt ens började om. Ögonen är själens spegel och du är rädd gör vad du ska se om du ser in i mina. Jag är rädd för att drunkna om jag lutar mig in över dina. Flyktiga ögonkast och rörelser i ögonvrån. I utkanten av synfältet rör vi oss snabbt, det ska inte gå att fästa blicken. Vi vill inte vara klarsynta för vi vet båda vad vi kommer att se då. Du en kärlek du inte kan hantera och därför inte heller vill ha eller ens lära känna. Jag en människa som krossar mig gång på gång, så oberäknelig men som jag inte kan motstå. Då är det enklare att inte se. Inga djupa samtal mellan ögonen. Dina ögon skriker inte kärlek och mina skriker inte desperation. Jag slutar alltid älska dig men det kan du aldrig hantera. Du kan inte längre hantera någonting med mig. Så vi blundar och bara andas. Har ögonen öppna men själarna slutna. Det höll ändå inte.