morgonen efter natten som spenderades vaken med ångesten istället för med henne

Alla känslovirvlar blandas ihop tills jag inte kan känna skillnad på lycka och panik. Kroppen går på rutin och trots att jag spenderade natten vaken i ångest har jag så mycket energi att jag skulle kunna springa ett maraton. Kan inte slappna av. Är pigg men på ett stressat sätt. Vet vad som kommer. Baksmällan från gårdagens rop på hjälp. Ett rop hon aldrig besvarade. Ångesten från det kommer snart. Jag känner hur den kryper sig närmare, hur den kryper upp bakifrån och redan har tagit tag i mina skuldror och ryggrad. Men jag försöker skaka av mig den och fokuserar på stressen med varje andetag jag tar. Andas in stress och andas ut tomhet. Om jag ska må dåligt kan jag lika gärna bli sjukt effektiv. Där kommer en nästan rysning av nästan lycka. Men den orkar inte riktigt bryta igenom. Som ett skratt som fastar i halsen och förvandlas till en hysterisk gråt. Oron kryper igenom kroppen och fastnar som allt annat i en klump i mellan skuldrorna. I mitt känslocenter där jag inte kan skilja på tanke och handling, verklighet och fantasi, lycka och panik.