sanningen slår mig i magen

Hade det varit jag hade jag bett henne kliva av och komma till mig. Hon undvek det tills jag hade åkt förbi. Under resten av resen hoppas jag att hon skulle skriva att hon ville att jag skulle kliva av och ta mig till henne, men det gjorde hon aldrig. Där någonstans trillade en polett ner och jag förstod att för henne var det bara en lek som hon inte ville skulle bli verklighet. Det var där jag slutade backa och stängde av helt. Svängde av och blinkade ordentligt för att markera att jag svängde. Om det sedan skapar någon känsloreaktion hos henne tar jag inget ansvar för. Det gjorde så ont att inse det, men det var väl lika bra. Jag inbillar mig inte att jag inte kommer svänga tillbaka. Att hon inte kommer ge något mer för det kommer hon. Hon kommer leka vidare och vill att jag ska leka med henne vilket jag också kommer. Men just ikväll får hon inga gulliga sms från mig. Nu ligger bollen så djup begraven i hennes hörna att jag inte ens tänker försöka nå den. Hon får jobba ordentligt på att få över den på någon slags mittplan. Och får jag ingen förklaring på detta så vet jag att hon inte vill vara med mig när det gäller. Att hon kan utstråla osäkerhet och värme men att hon aldrig är beredd att ge något alls.