Mars

Då är en ny månad igång och jag sitter vid köksbordet efter att ha intaget frukost, kaffe och nu en grön drink, som jag blandar ut med det gröna pulvret som heter "green boost" med vatten. Om det är gott? Nej. När jag var liten var det mycket som jag tyckte smaka konstigt, som jag äter idag. Vi människor är vanedjur, det gå att vänja sig. Det är min syn på det och så är jag uppvuxen med att inte vara kräsen, utan testa. Jag är dålig i tider på att få i mig den mängd grönsaker som jag kan behöva. Är det något vi gör olika med, vi människor så är det väl maten?Och är det något vi gärna pratar om, ger råd om, vad vi läser om: så är det maten och vad som är bra för oss. Vem som sitter och skriver detta i media är inte det vi alltid pratar om? Vem är isåfall forskaren, vilken studie visar vad och är vi människor i behov av samma typ av matintag?Detta med mat, är något som triggar mig då jag haft ätstörningar och som sitter i fortfarande. Det är lättare att bli vän med hjärnspöken nu än i tidig tonår. Jag önskar att alla kan vara kritiska till vad vi läser och hör, att vi tar en runda i oss själva först med information vi hör. Jag älskar själv att googla, trycka mig in på artiklar eller "se mig omkring" på Internet. Nu i denna vecka ska jag iväg och prata med en utomstående, inom vården. Det har varit tufft mentalt halva 2020 och fortfarande. Jag är en person som biter ihop, tänker att "detta klarar jag fint själv" och det är så jag gjort i många år. Att ha depression eller att humöret är upp och ner, för dom som inte haft det så är det inte bara "en dålig dag". För mig är det mindre bra perioder och det har blivit lättare att hantera vissa gånger och andra gånger inte. Nu är det påtagligt och det känns som om mycket kommer tillbaka, känslor jag jobbat med förut och sorg. Det kan vara helheten: årstiden, pandemin, att jag haft covid, att jag fortfarande är arbetssökande sen en tid tillbaka. Hur det än ligger till så vill jag inte stå i det själv eller belasta den jag lever med heller eller vänner. Det kan vara bra att gå och prata med någon och en del som sagt det till mig : " jag förstår inte hur du aldrig har pratat med någon om hur du haft det" Jag vet inte om fler kan känna igen sig i hur jag tänker men jag har alltid tänkt att : "Jag gråter en skvätt, går igenom i huvudet allt och tänker att imorgon blir det säkert bättre" "Det är bara just nu det känns såhär, det är okej" "Varför ska jag tänka och känna såhär när jag också är tacksam för det jag har" Ofta har jag inte dialoger med mig själv och det går bra med mig tillslut. Nu när jag inte bor själv så blir det mer tydligt att jag kan inte ha det såhär. Det är för många tabu att snacka om, för många vill bara bita ihop, jobba och sedan tycka att det är okej att känna att livet är okej: inte mer än så. Vi är alla olika där, jag tänker att: varför vara nöjd med att det är bra, eller okej och inte mena det till 100%. Varför känna att det bara är 50-80% bra med hur livet är? Sedan finns det olika orsaker som gör det, med sjukdomar och besvär. För mig som gillar att tänka "utanför boxen" och se lösningar på allt: för mig finns det massa alternativ till att få det bästa utav livet. Göra livet till bästa när vi väl är här♥️