03:18

Den ständiga ångesten, funderingar & obekväma tankar som tar upp all min tid. Varje dag. Det är vardag för mig. Vill göra så mkt, men känner ingen ork, känner ingen glädje överhuvudtaget. Vissa dagar känns det ändå okej. Andra dagar kämpar jag för att ens gå upp ur sängen. Hur är det ens möjligt att trycka ner sig själv så fruktansvärt mycket? Det gör mig trasig, trasig som människa. Det mest sjuka är, att jag vet vad jag borde göra, för att må bra, för att känna mig någorlunda nöjd. & framförallt lycklig. Men vad gör man ist? Motsatsen. Man är tillbaka på ruta ett. Igen. Allt blir tillslut bara en ond jävla cirkel som aldrig tar slut. Jag gräver ner mig själv i dessa tankar som inte gör annat än förstör mig. Det spelar ingen roll, om folk säger att jag duger som jag är. Att jag borde vara nöjd. (Blir man ens nånsin nöjd?) För psyket lyssnar inte. Psyket ser endast det negativa. För ingen ser det jag ser. Ingen ser det jag ser varje dag. 365 dagar om året. Ingen ser alla fel som jag ser. Alla tusen fel. Jag gör som jag alltid gjort, & något som jag oftast är bra på- att låtsats som ingenting. Lever mitt liv som vanligt & drar på ett leende. Det funkar. Tills en dag man inte orkar ha denna fasad uppe. Denna mur man satt upp. Allt raserar, som en käftsmäll från ingenstans. Ruta ett. Igen. Svamlat färdigt denna natt. Inte en enda vettig mening. Inte nå klokare.