2: National Eating Disorder Awareness Week ♥

Idag startar "National Eating Disorder Awareness Week". Förra året skrev jag en text i samband med detta och publicerar den nu här nedanför. Under de tolv månaderna som har passerat så har jag lärt mig mycket och fått större inblick i de bakomliggande strukturerna gällande kropp, norm och ätstörningar, och om jag hade skrivit texten idag så hade jag antagligen berört det smalhetsprivilegium som jag som normperson har, men då visste jag inte alls vad det innebar. Hur som helst, uppmärksamma den här veckan på valfritt sätt, men uppmärksamma den.--- 22/02/14 Tunn som luft med ett inneboende hjärnspöke och en ångeststen i magen Det är "National Eating Disorder Awareness Week" nu. Sju dagar i skarven till mars månad då det är tänkt att uppmärksamma och prata lite extra om viktfobi, kontroll och strävan efter perfektion. Vad vi kan göra åt det, var det kommer ifrån, hur vi kan hjälpa varandra och oss själva. Jag har många vänner och människor i min omgivning som har diagnosticerade ätstörningar. Vissa är friskförklarade, andra inte. En har fallit tillbaka. Jag har andra vänner som inte har sjukdomen, men som har eller har haft ätstörda tankar och ett ätstört beteende. Anorexi, bulimi, ortorexi. Fixering vid mat, vikt och kropp. En känsla av att aldrig bli nöjd. En felaktig spegelbild. Det är lätt - tror jag - att tankarna fastnar i en stereotyp. Att en tänker att ätstörningar alltid tar sig uttryck i bleka anorektiska tonårsflickor i alternativa kläder och med samma bmi som sin ålder. Men det är mycket bredare än så. Dessa flickor finns, men det finns också ätstörda killar, ätstörda vuxna, ätstörda människor från många olika samhällsklasser och miljöer, av olika kön, i olika åldrar och med olika klädstilar, musiksmak och intressen. Jag vill sträcka mig så långt som att kalla ätstörningar för en folksjukdom, för så vanligt är det. Ortorexi är ofta förklätt i det tidsgyllene högstatusordet "hälsosam". "Jag är ju hälsosam." Jag tittar omkring mig och ser allt oftare hur linjen mellan att träna hälsosamt och att vara manisk blir tunnare. Fler och fler - framförallt i min generation - trillar över kanten där träningspass är inplanerade varje ledig stund, kalorier räknas frenetiskt, dieter är trendigt och vila inte finns. Ändå förkläs det i "hälsosam", även av samhället. Var jag än vänder mig finns det där - det ortorexiska beteendet. I dagliga Facebook-incheckningar på gymmet, i #fitspo-hashtaggar på Instagram, på tidningsomslag och i kommentarer som: "Varför köpa choklad, det är som att betala för ett extra lager fett" och "Vadå, tränar du bara två gånger i veckan?". Det slår över. Jag har själv i ett fåtal kortare perioder fastnat i ätstörda tankar. Bestämt en siffra på vågen som jag inte ska överstiga. Trott att jag varit kurvig fast jag är naturligt petite. Ätit mindre. Förnekat, trots att jag visste vad jag höll på med. Kanske fanns där en skam, ett "jag borde ju veta bättre", eftersom jag på nära håll sett hur den fullutvecklade sjukdomen förtär och förstör. Det enda nyårslöfte jag gav i år var att jag inte ska väga mig. En får inte ut något utav det, förutom hjärnspöken. Jag ser ju på mig själv och framför allt så känner jag hur jag själv mår. Mår jag bra så är det bra. Mitt gymnasiearbete – en fotoutställning vid namn "My Body" – har hjälpt mig att se mig själv och andra med ett mindre kritiskt öga. Den gestaltar olika människor och fokuserar på den nakna kroppen. På att det är så mycket fokus på utseendet när den är ett redskap som är fantastiskt på så många andra sätt och i all sin imperfektion. Idag mår jag bra över min kropp. Jag har i projektet sett många olika kroppar och lärt mig mycket - exempelvis att fast två människor har samma vikt så kan de se helt olika ut. Det är helt individuellt. Nu snöade det in på utseendet här, men jag är förstås medveten om att de flesta ätstörningar först spirar inifrån, exempelvis för att en upplever brist på kontroll. Inre bekymmer som yttre makter såsom medier spär på. Avslutningsvis så vill jag skriva att om du märker att en vän börjar uppvisa varningstecken på ätstörning, våga ta upp det. Med hen, med en annan vän, med en vuxen. Försök inte övertala personen att äta. En ätstörd kan inte ta sig ur det själv utan behöver professionell hjälp. Kom ihåg att vi är den nya generationen - vi är framtiden - och tillsammans har vi makt att förändra. Att våga prata öppet och diskutera kring ätstörningar är ett steg på vägen.Tillägg: Mår du dåligt och/eller behöver du hjälp eller råd så finns exempelvis dessa sidor: BUP / UMO / Tjejjourer. Bild från vår andra vernissage med "My Body"-utställningen, våren 2014. Bilderna som mina vänner Sanna och Carolina hänger upp är fotograferade av Sanna Holmberg. ---♥ Fanny ♥