EFTER REGNET.

Ibland går jag runt på promenad, och undrar hur många människor på jorden som ser på världen som jag gör. Hur många som ser de saker jag ser. Som lägger märke till allt som jag lägger märke till. Att himlen som för bara några minuter sedan var så mörk och orolig, nu är alldeles tillfreds, lugn, nästan pånyttfödd. Att världen som lämnas efter regnet ser, doftar och känns helt annorlunda, än den som fanns innan.  Hur många tänker på hur världen ser ut efter regnet? Att allt helt plötsligt är mycket färgstarkare än innan. Som om naturen har vridit upp sitt färgmättnings-filter. Att asfalten glittrar som det öppna havet ute i skärgården. Miljoner diamanter som i sig är helt värdelösa, men ändå så värdefulla. Alla gropar i marken som nu är vattenpölar, men också vattenbad åt alla småfåglar. Ett för övrigt underbart skådespel att bevittna. Hur många tänker på hur världen doftar efter regnet? Att allting känns friskt, rent och lätt. Som naturens egen nytvätt. Det blir en alldeles speciellt typ av doft. Likt den fräscha tonen man känner på vårkanten, den varma på sommaren, och den krispiga mitt i kallaste vintern. Luften känns med ens mycket fylligare och renare, och lungorna kan ta ännu djupare andetag. Hur många tänker på hur världen känns efter regnet? Att den spänning som fanns innan har släppt och lämnat en fridfull känsla. Att laddningen i luften nu balanserats och lämnat naturen tillfreds. Själva gravitationen tycks släppa och fötterna går lite lättare på marken. Den glittrande marken. Hela processen blir ett skådespel, och jag undrar hur många som inser att de har fått vara en del av det. Det är mycket jag hinner tänka under en enda promenad.