EN LITEN BOKRECENSION: BJÖRNSTAD

Författare: Fredrik BackmanAntal sidor: 470Första stycket: ”Sent en kväll i slutet av mars tog en tonåring ett dubbelpipigt hagelgevär i handen, gick rakt ut i skogen, satte vapnet mot en människas panna och tryckte av. Det här är historierna om hur vi hamnade där."HANDLING:Vad betyder ett lag för en stad? Vad betyder en sport för en familj? Allt. Den betyder bara allt. Invånarna flyttar från Björnstad och jobben blir allt färre, men ändå lever drömmen om forna glansdagar – och det är hockeyn som är räddningen. Allt hopp sätts till det lovande juniorlaget och den kommande semifinalen förväntas sätta staden på kartan igen. Mitt i detta finns Peter, som flyttar hem efter livet som hockeyproffs för att bygga upp sin gamla klubb, och Mira, som slits mellan advokatkarriären och ett tyst liv i skogen som fru och mamma. Där finns också 15-åriga flickor och deras odödliga vänskap och 17-åriga pojkar som spelar hockey med en hel stad på sina axlar. Men när ett allvarligt brott sker visar det sig hur villigt ett samhälle förfört av framgång är att se mellan fingrarna och hur långt vi är redo att gå för att skydda våra barn.OMDÖME: Backman är en favorit sedan tidigare. "En man som heter Ove” i toppen, ”Min mormor hälsar och säger förlåt” strax under, ”Britt-Marie var här” kanske inte riktigt lika bra som föregångarna, men nu har han gjort det igen! ”Björnstad” är en fantastisk bok och Backman tar sitt skrivande till en helt ny nivå. Det är ett komplext verk som behandlar några av de största frågorna i dagens moderna samhälle: identitet, sexualitet och könsroller. Det är en bok som har allt. Spänning, starka karaktärer, en trovärdig historia, engagemang och en väldigt samtida handling. Det är väldigt lätt att relatera till. Boken är också väldigt smart skriven. Det är en bok om hockey, som i slutändan inte alls handlar om hockey. Det handlar om så mycket mer än hockey. Det handlar om vänskap, konsekvenser, svårigheter, rädsla och mycket mer. Historien tar flera vändningar under läsandets gång och alla är lika viktiga. Det finns inte en huvudroll utan flera likvärdiga biroller. Det är Backmans hittills mest dramatiska roman och den blir stundtals nästan mörk och obehaglig. Det är flera tillfällen som jag måste lägga ifrån mig boken ett tag bara för att tänka, smälta, processa. Men lättsamheten finns kvar i språket och Backmans väldigt personliga sätt att skriva. Skrattet blandas med tårarna, ilskan med kärleken, och hatet med empatin. Det är ingenting annat än fulländat! Nu hoppas jag bara att uppföljaren håller samma standard.