En sista dans

Den sista kartongen är igenklistrad och det som matrial som klätt min barndom ligger antingen i sopor eller i en av de två papperskassar jag bestämt mig för att spara. Garderoben var svårast, jag fick ta hjälp av mina två systrar och hela processen likande mer en episod av Say yes to dress än ett melankoliskt korståg i minnen. Fyfan vad man klätt sig. På ett sätt ät det lite som att gå igenom alla de du varit. Läsa sidorna där du inte va du -även om du var övertygad om kaktuskepsar var en 100% reflektion av din persnlighet- i boken om dig, riva ut dem och klistra in dem i scrapbooken om vem du inte är. Jag var ju ett källarbarn va, en levande replika av Anna Frank med mindre traumatisk vardag och judisk härkomst. Det känns konstigt att inte vara det längre. När allt var klart och det där jävla bussen jag svurit åt så många gånger inte gick förrän om en halvtimme så satte jag på begravningslåten som i snart ett decennium varit min och min lillasysters "crazydanspartyanthem" på en såpass hög volym att jag visste att min pappa muttrade, knackade i väggen på Felicia som skrattandes kom in 10 sekunder senare och förlorade mig i You belong with me för sista gången i mitt källarrum.  Svart & Vit... sorgligt va? Ja, jag är en sådan som går och badar med rött läppstift, vadådå? Omtalad kaktuskeps på en ocharmerande lillasyster. "Twilight-Alice-kappan" när den icke var i sitt esse.  "Twilight-Alice-kappan" När jag tyckte att den var i sitt esse.