Förtvivlad brud på vift i tomma intet

Jag kan inte sluta gråta och vara ledsen. Jag känner mig som ett barn som borde veta bättre ändå så panikar åtmindstone 86% procent av min själ just nu. Jag antar att det är det här man kallar kalla fötter men jag hade ingen aning att de kunde uppstå i samband med Universitetslivet som knackar på dörren. Hela sommaren har jag varit kolugn inte tvivlat en sekund på att jag borde flytta ned till Helsingborg och plugga till socionom men nu kan jag inte tänka tanken utan att hela mitt inre brister ihop. Jag vill inte skiljas ifrån dem jag älskar, jag vill inte plugga till socionom, jag vill plugga till socionom, jag vill flytta, jag vill inte stanna, jag vill inte flytta. Hjärnan exploderar om 3, 2, 1 BOOOM. Är jag död nu? Varför lever jag fortfarande? Tog inte monologen i min hjärna kål på mig? Jag är glad att jag ör kvar. Jag vet någonstans att jag vill det här, att jag inte vill "råka" missa tåget som avgår Måndag morgon, att jag kommer ångra mig om jag inte gör det här. Jag är varken oförstående, omogen eller korkad men mitt känsloliv är hyperaktivt och styrs av mitt det. Ja, känslomässigt är jag som ett barn. Min amerikanska väninna Katie taggade mig precis i ett inlägg på facebook som annonserade billiga flyg till LA. Jag borde dra, jag borde rymma iväg till LA. Kanske bli tatuerare, men jag måste lära mig att rita först. Fan. Hmm kanske får jag hitta på något annat. Jag drar nu.