Jag är också patetisk ibland men det är fruktansvärt orelevant

Är det inte fult att vi ser våra misstag när natten och vår chans till  räddning redan är borta och gryningen lyser med dess närvaro? Något så fruktansvärt i min mening. Kanske är det dock inte mer än rätt att vi hamnar där så att vi kan lära oss och låta bli att återskapa den vi va. Om allt vi gör formar vår persona och att inga misstag egentligen finns hur kan vi då veta när vi ska be om ursäkt till oss själva eller till någon annan? Det vet vi kanske inte. Min gamla lur tog en tur i tvättmaskinen igår, två timmar i 60 grader.  Alla synder jag någonsin begått tvättades bort tillsammans med ett oändligt antal bilder ifrån mitt liv och ljudinspelningar ifrån midnattssessioner vid pianot. Trots det sentimentala så fanns något vackert i att se luren - som bär på nummer jag  lovat mig själv att inte ringa men alltid vill ringa när jag är berusad- med tiotusen sprickor i skärmen. Jag kände igen mig i dess uppsyn. Den va död va, bortom räddning och kanske är den som håller kvar i det förflutna just det, döende. Den som däremot ser vart vägen där framme tar oss är högst levande. Jag tror att det är dags att jag börjar skriva glada låtar igen för vem fan vet vad som finns där framme? Bara den som lever vet.