Sommarens nya postergirl

Inatt så var jag oändlig. Det är en mäktig känsla. Vi tog bilen ned till Göteborg och slog upp tälten på en megamysig men kontroversiell camping nära havet. Vi grillade, skrattade och drack och när vi alla nådde en viss berusning nakenbadade vi tillsammans med bottenkrabborna och nattljusen ifrån hamnen längre bort. Oändliga. Oändligt redo för att leva och dö. Jag vill aldrig släppa den känslan och ändå så håller den aldrig tillräckligt för att man ska tröttna. Det är som att posera tillsammans dagssländorna och vildblommorna. Alla döende men ack så vid liv. Jag samlar på dem stunderna. Lagrar dem och njuter, för rätt som det är "simsallabim" så vaknar man av att man har en regnpöl i tältet och en känsla av saknad i kroppen.