Till patriarkatet

Jag fäller tysta tårar för mina systrar och tittar in i en framtidkula prydd av mörka makter. Det är som att ta ett steg framåt bara för att ta tio kliv tillbaka. Jag vill spy men jag kan inte.  Jag vill skrika men min röst har ingen verkan på patriarkatet. Mina skrik kommer inte ge mig makt nog att överta ägandet av kroppen jag födds in i för att vårda å mannens tillfredställelse. Mina skrik kommer inte att hindra män ifrån att ta på mig, klä av mig, tvinga sig in i mig. Inte ens när mina skrik tystnar och mina tårkanaler torkat ut och jag ligger där blottad, bedövad och begravd kommer mannen att känna ånger. Inte ens när jag efter månader och år av rädsla och panikattacker inser att det inte var mitt fel. Inte ens när jag samlat så mycket mod att ignorerar min egna överlevnadsinstinkt och anmäler personen kommer mannen att känna ånger. Jag var ju för ”lättklädd”, för ”villig”, vi var ju i en ”relation”. Jag kommer att få leva i skam och rädsla för att jag blivit utsatt för en våldtäkt och min förövare kommer att få leva ett liv utan ånger. Likt den avlingshora till samhället jag är kommer jag tvingas till att födda barn bara för att sedan skämmas över att jag inte kan balansera min ekonomi med ett barn på ryggen. Likt samhällets personliga avlingshora förväntas jag att födda barn och om min kropp inte är byggd för det så förväntas jag att skämmas för min ”otillräcklighet”. Min kropp kommer aldrig att vara min. Mina andetag kommer aldrig att vara mina. De kommer alltid att vara hans och han kommer aldrig att ge min tillräckligt med luft. Jag kommer att kvävas minut för minut och till slut kommer jag att dö. Jag vill inte dö. Jag vill leva. Jag vill andas och inte känna hans händer runt min hals. Jag vill skrika och blir hörd. Jag vill springa och veta att jag inte flyr. Vi ska leva. Vi förtjänar att leva. Vi ska organisera oss för till skillnad ifrån er har vi inget att förlora. Våra kroppar är inte våra men du ska nog lära dig att aldrig någonsin underskatta en fånge. För till skillnad ifrån dig som aldrig behövt hålla andan så har vi utvecklat andra sätt att överleva. Precis som suffragetterna kommer vi att segra. Vi kommer att andas och till slut kommer vi att bli fria.  Jag väljer att dela en dikt för att betona mina känslor och kanske även hjälpa dig som just nu anklagar dig själv att komma underfund med att inget och jag upprepar INGET av det som hände var ditt fel. Rikta ditt vapen mot patriarkatet och inte mot sig själv.