En titt i arkivet - vad jag lärde mig av nederlag

Lite av anledningen till att jag skaffade denna bloggen var för att kunna dokumentera. Att kunna spara bilder jag älskar, skriva texter om mitt liv, dela lite tankar och funderingar och att kunna gå tillbaka och se vad jag gjorde för flera år sedan. För denna bloggen är 10 år. I 10 år har jag skrivit ner lite om mitt liv. Det är väldigt roligt att gå tillbaka och läsa vad jag skrev, och detta inlägget nedan är från juni 2015. Några dagar efter min korta men intensiva period på Perfect day. Det som jag trodde skulle bli början på något stort men som mest bara blev en käftsmäll i ansiktet. Nåja, jag lärde mig iallfall något av det.  "Jag har varit inne där och nosat. Skymtat vissa delar av det och nästan kommit in bland de stora. Jag har kämpat som fan, skickat ut cv, ansökt om flera praktikplatser, sålt mig själv en smula och verkligen försökt, och då menar jag verkligen försökt, komma in i mediagänget. Min praktik på Story var hur bra som helst och tjejerna där var verkligen supertrevliga. Där var en skön stämning som inte kantades av berömmelse och status som jag är så förbaskat trött på. Men även hur trött jag är på det kan jag inte låta bli att hela tiden försöka komma in där. Jag har egentligen alltid hatat den delen av världen men ändå har jag försökt komma in där. Min senaste praktik, som varade i två dagar, gjorde mig ännu tröttare på att försöka. Det leder ändå ingenvart och jag blir bara nedstämd, ångestfylld och ledsen. Ena dagen vill jag sluta försöka och bara leva i frihet på landet, ha ett lyckligt liv med ett stabilt jobb utanför allt det status och berömmelsefyllda livet. Jag vill sitta på en mysig byrå och illustrera, måla, vara kreativ och vara omringad av härliga kollegor. Jag vill inte låtsas vara någon jag inte är, anstränga mig som fan för att passa in någonstans och glömma bort mig på vägen. En sån dag är mer ansträngande än ett maratonlopp och jag tror inte ens jag får ut så mycket av det. De två dagarna på den senaste praktiken var som att springa fem maratonlopp på rad, utan vatten och mat och med hundra kilo last över axlarna. Det var ingen frihetskänsla alls, men åtminstone träffade jag några av de största i branschen och fick göra ett eller två uppdrag till dem. Jag fick visa att jag fanns. Men som sagt var jag bara inne och nosade.. För hur lockande den branschen än kan vara är den verkligen inte säker. Ena dagen är man välkommen och nästa står man utan inbjudan och får gå.  Vad det här inlägget betyder? Att jag av hela mitt hjärta ska försöka att inte vara så rastlös och sökande, utan förstå att jag är en person som inte mår bra av ytligheter och statusjägande (det förstod jag egentligen redan i gymnasiet, men envisas fortfarande med att "lyckas"). Jag är en trygghetsperson som inte mår bra av sammanhang jag verkligen inte känner mig bekväm i. Från och med nu ska jag trappa ner jagandet. Jag ska sköta mina blommor, måla mina tavlor, baka mina kakor och gå mina promenader i skogen. Utan sociala medier, bloggar, och andra störande moment som förstör min inre frid. "