Göteborgsvarvet - hur det gick!

Nu är det några veckor sedan jag gav bort min 21 km oskuld till Göteborg. Jag kan inte säga att jag var superbra förberedd då både en sjukskrivning för utmattning samt smärta kommit emellan. Men jag gick in med inställningen att jag skulle fullfölja loppet och även göra det med ett leende på läpparna. Kvällen innan hade jag och Jontis varit ute och ätit och kolkydratsladdat lite och när vi sedan gick och la oss var vi förväntansfulla och taggade. På morgonen den 19e maj körde jag, mamma, Micke, Astrid och Jontis tidigt till Göteborg. Vi hade bestämt oss för att göra det till en dagsutflykt så vid sju på morgonen började vi vår resa uppåt. Bilresan gick väldigt fort och där laddade vi med musik för att komma i rätt stämning. Jag var lite nervös innan över att det skulle ta längre tid att köra och att jag skulle stappla ut på startlinjen med sega ben, men vi var framme innan tio och jag hade då flera timmar på mig att värma upp benen och kroppen.  Vi startade med lite lätt lunch, den obligatoriska celciusen (varför är jag inte sponsrad??) och massor av vatten. Det var över 20 grader och strålande sol och vi insåg att det skulle bli väldigt varmt.  Jag hade som längst sprungit en mil innan (sa ju att jag var dåligt förberedd) så jag förstod att det skulle bli tufft men när vi stod på startlinjen var jag väldigt taggad och pigg. Vi hade värmt upp länge, dansat och sprungit lite lätt och jag hade dränkt mitt onda ben i tigerbalsam. Så när det var vår dags att starta 15.19 på eftermiddagen kändes det bra.  Jag och mamma sprang tillsammans hela rundan och det var något som vi bestämt sen tidigare. Det var skönt att ha mamma med och de första 7 km gick lätt. Vi småsnackade lite, höll ett tempo på 7 min/km och kollade på omgivningen. När vi började närma oss en mil kände jag att det började bli lite jobbigt och varmt. Tacka vet jag alla vätskestationer och duschar som vi kunde springa igenom. När vi sprang förbi första milen mötte vi en man som låg på marken samtidigt som ett gäng stod runt honom och gjorde hjärt och lung räddning. Där vet jag inte riktigt vad som hände mig men värmen, ansträngningen och den synen framkallade en lite lättare panikångest hos mig. Så jag och mamma fick ta 5-6 minuters paus så att hon kunde lugna mig och efter det sprang vi vidare igen.  Broarna var jobbiga och där gick vi faktiskt. Det var varmt som attans, man svettades och var törstig och runt 12-13 km och fram mot 15 km blev mina ben tyngre och tyngre. Det kändes som att springa med stockar som ben. Vid 15 km stannade vi vid en vätskekontroll och tog våra gel och om jag ska vara ärlig märkte jag ingen jätteskillnad efteråt. Var fanns den ökade energin och sockerpåslaget?? De sista 7 km var ren vilja. Jag och mamma sprang och gick om vartannat och när vi såg att vi sprungit 2 mil började jag känna mig lättat. Såg ljuset i tunneln.  Vi höll ett ganska långsamt tempo i slutet och de sista två km ökade jag en aning. När jag kom in till sista spurten och målsnöret hittade jag extra energi och det kändes så bra att komma över mål. Tänk att jag lyckades springa 2.1 mil - dubbelt så långt som jag någonsin har sprungit tidigare. Så stolt över mig själv! Ganska så nöjd över dagens steg också...