Utsidan och insidan

För er som har en depression, för er som lider av autofobi, för er som känner ensamhet, för er som känner er oönskade, för er som känt er felplacerade,  för alla er som någon gång känt sig udda. Jag behöver bara skriva av mig, alla har vi våra dalar och det kan vara skönt att prata ut. Det här är jag, jag kan känna mig snyggast i rummet, jag kan skämta, jag kan dra fräcka sexskämt, jag kan vara trevlig, jag kan vara mysig, jag kan vara allt en kille ville ha...  Iallafall på ytan, gräver man djupare och lär känna mig så upptäcker man att jag har ett rörigt förflutet, jag har en rad med misstag som jag inte är stolt över, jag har under tio år alltså hela vägen från första klass till nian blivit mobbad i olika grader. Jag har under tre år blivit utsatt för psykisk misshandel, jag har en depression och autofobi. Vissa dagar är lättare än andra, vissa dagar vill jag gråta och avsluta allting. Vissa dagar mår jag bra och kan vara den tjejen som syns till ytan. Jag vet att jag inte är ensam om att ha blivit utsatt för psykisk misshandel, sexuella trakasserier, mobbning och jag vet att jag inte är ensam om att lida av depression och autofobi. Trots vetskapen att jag inte är ensam, så gör det så fruktansvärt ont att jag vissa dagar inte fixar att kämpa.  Det finns så mycket jag ångrar, jag är väldigt impulsiv vilket har skapat mycket problem. Jag ångrar att jag blev kär i en kille som misshandlade mig psykiskt under 3 år, jag ångrar att jag inte kunde ta mig därifrån förens det var försent. Men mest av allt känner jag mig frustrerad över vad som har kommit efter all skit, när jag äntligen blivit av med mobbningen och den psykiska misshandeln så får jag kämpa mot depression och autofobi. Jag hade aldrig hört talas om autofobi innan, jag har alltid känt ånger och rädsla för att vara ensam men jag har aldrig vetat att det kallas autofobi. Ibland känns det som att depressionen tar över mig och dränker mig, jag gör dumma saker när jag får panikattacker och jag är rädd att jag en dag ska göra något riktigt dumt. Ibland är det minnena av mobbningen och den psykiska misshandeln som utlöser panikattackerna, jag är rädd att jag aldrig kan leva ett ''normalt'' liv. Jag vill inte sluta leva, längst inne så vill jag inte det men det blir för mycket även för mig ibland. Jag vill må bättre, jag har försökt må bättre men jag börjar nästan tro att det är en sluten cirkel som inte går ta sig ur.   Jag har alltid varit väldigt öppen med vad jag tycker och tänker och jag skäms inte över mina problem, men jag önskar att jag kunde få vara lycklig under en längre period. De som känner mig bra vet vad jag gått igenom och vet att jag tyvärr har väldigt många dåliga dagar, jag är tacksam för att jag började på Karro. Det var mitt livs bästa beslut för på Karro har jag äntligen fått riktiga vänner, de står vid min sida och ibland undrar jag hur de orkar. Jag är fullt medveten om att det inte är lätt att stå bredvid sin vän och se den lida, jag är bara tacksam för alla mina vänner som bryr sig om mig och finns där vid min sida.