En ärlig stund.

(Detta skrevs delvis inatt när jag inte kunde sova, jag behövde skriva av mig lite ((fick dock superont av att sitta och skriva, även fast jag tog pauser, så fick ännu svårare att sova sen..)) Jag visste inte om jag skulle publicera texten eller inte, men känner att den lika gärna kan läsas av andra.)   Hej! Hoppas allt är bra med er och att ni har haft det härligt på sistone nu när våren äntligen har kommit på riktigt. Jag har varit lite frånvarande här ett tag och jag tänkte skriva av mig lite om vad som har hänt och skett. Sist jag skrev hade jag varit i Stockholm och haft en rolig dag/kväll med dansarna men sen fått det tufft efteråt. Jag var sängliggandes i några dagar efter det pga. smärta. Hade mest av allt ruskigt ont i mitt huvud och det är nästan värst för då är allt ljus, ljud och prat så jobbigt. Det gör att jag inte kan fördriva tiden, med ex. serier, musik & podcast, utan måste ligga och vila och möta alla tankar som snurrar i huvudet dygnet runt. Det finns så många jobbiga tankar att tänka och när man ständigt ligger och grubblar så blir ju allt bara jobbigare och värre. Detta ledde till att jag förra veckan var väldigt nere och ledsen, och bröt ihop flera gånger. Vi passerade även 2,5-årsdagen från när detta helvete började så det påverkade såklart också psyket. Men jag lät mig själv gråta så mycket jag behövde för jag vet att det bara blir värre ju längre jag håller det inne. Jag var en sväng på skolan och pratade med min mentor, det skulle vara ett "utvecklingssamtal" men jag satt och grät i en halvtimme. Vi pratade bla, om att jag måste försöka se det positiva i små bedrifter som just nu är gigantiska i min värld, tex. om jag orkar ta mig till skolan en dag bara för att säga hej och kramas så ska jag se det som en seger och ge mig själv cred för att jag klarade av det! Att inte låta de dåliga tankarna som finns där inne som säger "det där är ju inget", "lika bra att hålla dig borta om du ändå inte klarar av att gå i skolan som ALLA andra", "fan vad dålig du är" ect. ta över är så svårt. *Sitter nu i skrivande stund och gråter, planerar att ej publicera detta* Men jag är fan duktig. Jag är så jävla bra som har tagit mig igenom dessa år. Jag är så bra som trots detta kan le och skratta. Varje dag jag kan/orkar gå upp ur min säng är en seger. Ibland fixar jag håret och sminkar mig bara för att jag kan vara fin även fast jag har ont och mår dåligt, sen går jag och lägger mig och vilar och gör kanske inte mer den dagen - men då har jag iallafall fått känna mig fin. Jag måste påminna mig själv att bara jag tar mig igenom dagen har jag varit duktig. För det har jag! Jag har klarat av en dag till, jag har varit stark en dag till. Förhoppningsvis är jag också en dag närmare en tid då jag inte kommer må lika dåligt som nu. *Tar en gråt-paus igen* Man blir ledsen av att ha ont. Man blir ibland ledsen för att det gör så in i helvete ont, ibland blir man ledsen FÖR att man har ont. Ibland blir man ledsen och arg över att man har ont och på grund av det missar/inte kan göra saker som man annars skulle kunna göra. Man blir ledsen över att sin egna situation påverkar människor runt om en. Det gör ont i hjärtat att se ens närmaste oförmögna att hjälpa en fast det är det enda de vill. *Dags att snyta mig* Det är jobbigt att gå utanför huset. Hemma kan jag alltid lägga mig och vila om det gör för ont, gråta om det gör för ont eller om jag blir för ledsen. Jag kan bete mig konstigt, gå iväg för mig själv utan att förklara, bara göra det som känns bäst för stunden. Hemma är det tryggt. När jag lämnar tryggheten åker "masken" på. När jag inte är hemma finns inte alltid möjligheten att vila när som helst, jag kan inte bryta ihop och gråta eller bete mig konstigt utan att människor reagerar. Utanför tryggheten finns folk jag måste prata med. Folk som kan se att jag mår dåligt, att jag inte är glad, inte "som förut". Folk kan fråga hur det är och det finns ju inget bra svar på det. När masken är på vet jag att jag snabbt kan svara "det är som det är" och kolla bort, inte in i ögonen för då kan folk se tårarna som tränger på. Snabbt måste jag byta samtalsämne så att de jobbiga tankarna håller sig borta. Jag vet att om jag inte hinner så kommer det brista, jag kommer brista. Masken är en liten sköld men jag måste kämpa för att den ska sitta kvar. Att gå utanför dörren är alltid en osäkerhet. Vissa dagar är det lättare än andra. Ibland går det bra att behålla masken på, ibland måste jag låsa in mig på en toa och gråta/samla mig, ibland går det inte och jag bryter ihop. Men jag har lovat mig själv att den där osäkerheten inte får stoppa mig från att lämna huset och träffa människor för då blir det bara värre. Om något jobbigt händer (varje gång något jobbigt har hänt) så vet jag att det finns fina människor som vill hjälpa till, som tar sig tid att lyssna och trösta. Vissa dagar mår jag bra av att ta på masken och bara låtsas att jag mår bra för en stund - ta en fika med en kompis, gå på en fest eller en shoppingtur. För även om jag oftast får lida efteråt för de stunder jag "lever normalt" så är de såå värda det!    Oj, nu blev det här en ganska lång text - skulle egentligen bara skriva lite om vad jag har gjort - men jag behövde nog skriva av mig lite. Efter dagarna då jag var riktigt nere så hann jag åka hem till Matte och umgås lite med honom. Dagen efter fick jag ett krampanfall och var borta från medvetandet i cirkus 45 minuter och efter det fick jag väldigt ont, som alltid efter dessa anfall. Så de senaste dagarna har jag försökt att vila så mycket som möjligt och nu har iaf det värsta släppt. Igår fyllde min pappa år också så då kalasade vi lite. Jag ska försöka lägga upp bilder från senaste veckorna senare idag. Kram på er!