Ett år och fyra månader.

I förrgår var det min och Felix 16måndadersdag och sånt gillar vi att fira. Jag tycker att det är så bra med månadsdagar, för då gör vi nästan alltid något extra fint. Först tog vi bussen till Gustavsberg och sedan promenerade i vad som kändes som en halv evighet, på stora asfalterade vägar och förbi byggarbetsplatser och ängar.   Felix plockade blommor på vägen.Som han gav till mig. Vi skulle nämligen till Artipelag som är ett nytt konstmuseum vid havet!Vi gick förbi knotiga ekar.   Det första vi gjorde var att gå upp på taket och titta på utsikten och allt var så himla häftigt. Den rustika arkitekturen, taket som var täckt av sedum och skulpturerna av Maria Miesenberger. Jag gillade den här som balanserade på kanten.  Vi var så himla hungriga så sedan gick vi rakt på lunchenbuffén. Och vilken buffé sen! Oo:ade och åh:ade hela tiden.  Fina lampor i taket. Sedan tittade vi på utställningen "Platsens själ". Den var så otroligt bra. Skulpturen ovan är gjord av Lars Nilsson.   Felix tyckte att den här enorma väven föreställande Börje Ahlstedt var väldigt roande och bra. Den är gjord av Miriam Bäckström.   Vi båda tyckte mycket om den här upplysta staden gjord av 70-tals lampskärmar. Av David Svensson. David Svensson hade också gjord en serie kollage av boksidor. Det var så subtilt och vackert, tror att jag ska göra mig en egen.   Sedan gick vi tillbaka till parkeringen längsmed vattnet. Jag hade på mig min ärtgröna jacka som jag köpte i Kina.  Och en grårutig klänning från Zara, samt docs.    Sedan liftade vi till mataffären för att handla zucchini, aubergine och fetaost eftersom vi skulle laga vegetarisk lasagne till middag. Efter maten tittade vi på en miljard avsnitt av Californication och sedan tyckte vi båda att dagen inte borde vara över än.   Så vi tog med oss filtar och ljus och cyklade bort till en ruin som finns i närheten av där jag bor. Ruinen har ett litet torn som vi försiktigt klättrade upp i och där gjorde vi oss hemmastadda i mörkret. Vi läste högt ur Om himlen smälter av Hassan Loo Sattarvandi (en av de finaste novellerna jag har läst) i skenet från blockljusen och kramade om varandra hårt och länge för att tillvaron just nu är så brutalt orättvis gör så oerhört ont. Är så glad att vi har varandra.