Isär och ihop.

På flygplanet mot Stockholm är turbulensen så kraftig att folk runt omkring mig håller andan, fattar armstöden så hårt att knogarna vitnar och sluter ögonen. Dryckesvagnen skramlar och spiller och flygvärdinnorna blir tillsagda att gå och sätta sig, och det enda jag kan tänka på är att jag inte vill dö nu, jag vill ju alltid vara med dig.  När jag senare sätter mig på flygbussen vet jag att det ska dröja ännu 1,5 timme innan du trycker mig intill dig och jag begraver ansiktet i din hals och under bussresan mot stan sitter jag som på nålar. När jag slutligen kliver av tunnelbanan i Sandsborg blir jag nervös som om det här vore vår första dejt och jag försöker fixa till håret så att du ska tycka att jag är fin men. Sen står du bara där. Du lutar dig mot en vägg med ett försiktigt leende på läpparna och sedan springer vi emot varandra och jag kramar dig så hårt att armarna skakar och din ambradoft fyller hela mitt huvud. Du kysser mig över pannan halsen läpparna näsan kinderna och sen minns jag bara hångel och ett hjärta som boxar och hoppar och gör revolt innanför bröstkorgen.  När vi går hem till dig bär du min väska och när jag börjar berätta om min resa kysser du mig så ofta att jag kommer av mig. Och jag som vanligtvis helst vill sova med lite avstånd vägrar lämna dina solbrända armar och bröstkorg på hela natten. Det slår mig att vi bara varit ifrån varandra i åtta dagar men att det känns som trettio, och trots att det gör ont att skiljas åt så finns det inget vackrare än att återförenas.   gif från i februari.