En psykolog kan hjälpa i såna här lägen, låter som att du skulle kunna lida av tex borderline eller bipolär sjukdom? Tro mig det är bättre att söka hjälp så kommer du att må bättre, säger detta av välvilja!

Svar till Sissi:
Varken borderline eller bipolär, vad fick du det ifrån?!
för att hon skiftar i humöret? Långsökt att ställa en sådan diagnos på den lilla faktan.. Vad är det med människor som ska skrämma upp så?

Jag skulle gissa på att det är känslor ur det omedvetna som kommer fram och dem behöver bearbetas. Kan nästan lova dig att det är någonting du behöver gå igenom, mycket självförverkligande senaste tiden ger oftast en käftsmäll för att inte låta en flyga iväg.

Svar till Sara:
Instämmer starkt med Sara. Varken boderline eller bipolär, av det lilla vi får veta. Däremot låter det jäkligt jobbigt. Men behöver inte vara någon allvarlig psykisk störning för det.

Skulle kunna vara ett tecken på alkoholism? Gränsen för detta tillstånd går vid färre glas än man tror, uppsök hjälp!

Svar till Nettan:
Är du dum i hela huvudet?

Svar till Nettan:
Hatar att folk tror att man är alkoholist bara för att man är ute mycket. Man ska väl kunna gå ut och ta en drink eller ett glas vin utan att vara alkoholist. Alkoholist är man när man har tappat kontroll över sitt alkoholintag och när det blir en så pass stor del av vardagen att du inte klara dig utan den. Och ta det från någon som vet då jag själv är nykterist idag.

du är endast värd det allra bästa. jag hoppas verkligen trots att jag inte känner dig att det löser sig. jag ser verkligen upp till dig, finns ingen som sätter ord på känslor såsom du gör.

Kämpa på!

Du verkar vara e super vacker människa, både på insidan och utsidan. Glöm aldrig det!

Här kommer lite mys-musik, som man kan behöva ibland:
Northern Safari-When you lose

Kära Michaela! Jag tror att du känner dig lite som jag gör just nu. Jag går runt och letar efter mig själv. Var börjar man leta? Om man ändå haft en storasyster att prata om allt med.
Jag hoppas att det som hänt är något du kan ta dig vidare ur och vad det än är är jag övertygad om att du kommer att gå ur det som en starkare människa!
Du är fantastisk och DU är viktigast i ditt liv. Glöm inte det du fina tjej!
Kram Malin

hoppas du blir bättre, du verkar vara ens tark och fin människa, du klarar det! framtiden är ljus! :)

Svar till Elin :
hoppas du blir bättre, du verkar vara en stark och fin människa, du klarar det! framtiden är ljus! :)

Kjære fine Michaela!
Det kjem til å ordne seg, på eitt eller anna vis, ein eller annan gong. Det fortenar du!

All kjærleik! ♥

Det kanske är panikångest eller någon typ av ångest? Jag råder dig att tala med en psykolog som andra redan har rekommenderat. Jag tror att det skulle hjälpa, göra så att du kanske mår bättre..Jag tror att när du är redo kommer någon komma och ta hand om dig och överdrösa dig med kärlek, omsorg, stöd..Du måste ta hand om dig själv först innan du kan ta hand om en annan människa.

Jag hoppas att allt löser sig för dig och att du hittar harmoni så småningom! ♥

♥

Bästa Michaela, livet är en massa ups and downs hela tiden. Ibland händer det nåt hemskt, och man tror att allt är över. Men sen kommer nåt positivt och livet känns plötsligt lätt. Man behöver inte vara sjuk för att känna så som du känner. Visst kan man få ångest av att festa mycket, och kanske har vi alla någon form av diagnos? Men jag lovar, de flesta har perioder i livet då det känns så här. Håll ut! Det blir bättre. Jag lovar. Stor kram!

Jag hade samma känsla när mina föräldrar berättade att de skulle skiljas. Det var som ens trygga bas bara rycktes undan. Då är det viktigt att bygga sin egna trygga grund att stå på.

Vet hur du känner! Jag går snart under. Allt går åt helvete just nu, känns oövervinneligt på ett vis som ingenting gjort tidigare. Tror att det beror på att man har så höga krav på sig själv, så funkar det bara att leva ett tag och i framtiden kanske vi lär oss att spara på oss själva och ge oss själva den respekt och godhet vi förtjänar och behöver. Kom ihåg att ifall du någon gång behöver en hjälpande hand så finns det två stycken på dina handleder. Först när du är redo kan du använda den ena handen till att hjälpa andra! Håll ut, du klarar allt även om det inte är så det känns just nu. Bara andas... All kärlek till dig!

Dina ord hade lika gärna kunnat varit mina. Ta inte detta fel men det känns på något sätt bra att höra att även andra går igenom liknande saker som jag. Att även andra lever i känslokaruseller som ena stunden ger pirr i magen och andra ledsamhet, sorg och ångest svår att hantera. Jag längtar så oerhört till att få vakna en morgon utan ett känslokaos inom sig.
Dina texter är underbara och sätter ord även på det som händer inom mig.
TACK!
Stor kram

att ha tålamod, det låter så fel för mig. Du borde inte acceptera att du mår som du mår. DU ska fan må helt jävla perfekt hela tiden. Visst kan man må dåligt ibland, men det ska vara en period på några timmar, MAX 12 enligt mig (man ska kunna sova bort det). Man ska ta sig fanemej upp ur sängen och skrika "det här kommer bli en underbar dag" även om man egentligen inte har den känslan. Visste du att om man bara ler, alltså LER (för egenligen ingenting) så triggar det igång hjärnan att må bättre psykiskt! Jag menar, du ska inte acceptera att "det är såhär jag mår nu", för du skapar dina känslor i form av dina tankar. Om du tillåter dig själv att ha negativa tankar eller tillåter dig själv med tankar att "det är okej att må såhär, jag måste ha tålamod", då kommer du inte lätt komma ur det alltså.

fan vakna upp imorgon, eller bättre, skrik ikväll att "IKVÄLL SKA BLI SÅN JÄVLA NICE KVÄLL! JAG SKA LE OCH HA DET UNDERBART"

hälsningar
optimist

Kika in och kommentera på min blogg: http://lindeey.devote.se/
Ha en bra dag! KRAM! :)

edit av föregående inlägg:

jag vet inte vad du går igenom. MEN JAG VET DET HÄR: den här livsfilosofin som jag predikade om precis. det funkar, det kan vara fett svårt, men det funkar. min pappa dog för snart tre år sedan och det var fanemej det jobbigaste jag varit med om, inget jävla kärlekstrubbel, inget jävla kompistjaffs, jobbskit etc etc slår när ens ena förälder dör. Även om jag självklart mådde dåligt, så tillät jag mig verkligen inte att tappa kontrollen av mig själv (detta menas inte med att jag inte grät, att jag inte skrek, att jag inte slog på golv och väggar). Jag tänkte inte ha tålamod, med att mina negativa känslor skulle ta över min kropp för en stund. Jag skulle bearbeta det här med en positiv och optimistisk inställning: Att allt kommer bli bra, och till dess ska jag försöka göra det bästa utav varje dag, med ett stark positivt psyke. Efter regn kommer alltid solsken, men när det är regn så är det nice att ha ett färgglatt paraply också.

Hoppas du blir bättre ! och ta hand om dig nu

ta hand om dig!! ♥

Vad det än är du går igenom så ska du veta att du inte är ensam! Framförallt, du är inte KONSTIG på något sätt. Behöver du någon att prata med så finns jag. Din utstrålning skänker mig lycka på något sätt. Styrkekramar till dig ♥

Vad det än är du går igenom så ska du veta att du inte är ensam! Framförallt, du är inte KONSTIG på något sätt. Behöver du någon att prata med så finns jag. Din utstrålning skänker mig lycka på något sätt. Styrkekramar till dig ♥

kram ♥♥♥

I perioder mår jag exakt så som du beskriver, hamnar i en helvetets bergochdahlbana och jag hinner inte alls med i alla känslor som överöser mig. Allt är ett enda stort svart hål av kaos. Vet precis hur psykiskt påfrestande det är. Man tror man ska dö. Hoppas du iallafall har människor runt omkring dig som tar hand om dig och att du är ute ur det där hemska så fort som möjligt. Många stora styrkekramar till dig!!

Oj, vad jag känner igen mig själv i det du beskriver. Tack och lov kan jag säga att det blir bättre, det tar bara tid, massa av tid och energi.
♥

Hoppas du mår bättre snart, DU är så bra! ♥

Jag var precis så som du beskriver när jag var yngre (ca 18-25). Det som räddade mig var faktiskt att jag började äta Setralin (mild form av anti-depp). Jag vet att många har väldiga fördomar mot denna medicin och tror att man blir "avtrubbad" etc (som jag inte tror det finns några belägg för att man blir av dessa tabletter, men däremot eventuellt av andra, starkare, som verkar genom att tillföra andra typer av ämnen). För mig var det verkligen räddningen och vändpunkten i mitt liv. Jag kände att jag fortfarande hade kvar de där otroliga stunderna av lycka även efter att ha börjat med dessa tabletter; bara att jag inte ramlade ner i lika avgrundsdjupa dalar längre. Jag var ganska lik dig när jag var yngre. Funderade mycket, läste melankolisk poesi, älskade svåra filmer, kände mig alltid lite allvarligare och kanske djupare än alla andra. Lyssnade på deppig musik och klädde mig mest i svart. (Ja, det kanske inte är precis som du, men hoppas du förstår vad jag menar.) Eftersom jag gjort detta melankoliska, lite djupa och deppiga läge till min identitet (med tillhörande attiraljer) trodde jag (och andra omkring mig) helt enkelt att detta vara en del av min personlighet. Jag tänkte aldrig att jag kanske faktiskt kunde lida av en brist-substans i hjärnan (steretonin-brist) som gjorde mig konstant, milt (eller i dåliga perioder, fullt) deprimerad.

Tillslut hamnade jag en gång hos en student-terapeut p.g.a. ett helt annat (mer praktiskt) problem. Han bad mig genast att söka läkartid och få anti-depressiv medicin utskrivet (även om jag absolut inte sökt av denna anledning). Jag var EXTREMT skeptisk till detta, men gjorde det ändå.

Första gången jag tog tabletten (en liten fjärdedels tablett) kände jag bara kort tid därpå lyckokänslor. Jag förstod då att mitt problem, som jag trodde var "min personlighet" i själva verket var biologiskt, och faktiskt enkelt gick att "bota" bara genom att tillföra en enkel substans (steretonin). Jag hade innan alltid märkt att jag kunnat bli heldeppig även utan ens en yttre anledning, och hade alltid undrat varför. Nu vet jag varför. Det förändrade mitt liv.

Jag skriver detta till dig för att jag vet hur otroligt mycket fördomar det finns mot anti-depressiva medel i dagens Sverige. Jag ber dig att lägga dessa åt sidan och våga se att det kanske faktiskt är ett biologiskt (inte socialt etc) problem, som därför endast kan botas med medicin (och inte terapi, även om terapi självklart är bra för alla människor). Se dig omkring och fråga dig om du har någon/några föräldrar eller släktingar som verkat konstant "nere" genom livet? Kanske ligger det i släkten och då är det med största sannolikhet biologiskt. (Det är ärftligt, även om det inte behöver utlösas om man lever ett tryggt liv). Jag ber dig att se detta som vilken annan "fysisk" sjukdom som helst. Har du t.ex. diabetes behöver insulinsprutor. Lite på samma vis känner jag med min "bristsjukdom": Man saknar helt enkelt en substans i hjärnan som behöver tillföras kroppen.

Lova mig att resa dig över eventuella fördomar och öppna för att prova denna mildare form av medicin om du känner igen dig i detta. (Oavsett önskar jag dig såklart allt väl i livet.)

Svar till Tips:
Underbart och bra för dig att mediciner hjälpt dig så mycket. Men måste säga att det verkligen låter som du arbetar på ett läkemedelsbolag.

Vad tror du händer när du slutar tar medicinen? om det är ett biologiskt fel det handlar om menar du då att detta fel fixas med hjälp av medicinen? Har nämigen aldrig träffat någon (träffat mängder av medicinerade människor) som har lyckats sluta med medicin och sedan mått bra om det inte funnits en psykolog involverad.

Om du tänker tillbaka till din ungdom och egentligen hela din uppväxt, har allt varit bra? socialt då menar jag. Du kan verkligen inte se något som kan ha orsakat att du mådde dåligt under en period i ditt liv? hade du vänner du var nöjd med, bra relation till din familj, utbildning/arbete där du verkligen trivdes? kände du att du tillhörde något, att det fanns en "mening" i ditt liv? var allt bra men trots det mådde du så dåligt som du skrev så att du behövde börja med medicin?

Jag säger inte att det absolut inte är biologiskt då jag vet att det inte finns "bevis" mot, precis som det inte finns mkt till "bevis" för. Men undrar verkligen hur du så starkt kan tro på det.

Svar till asd:
Hej "asd",
Jag jobbar inte på läkemedelsföretag. I så fall hade jag förhoppningsvis kunnat förklara lite bättre vad som händer i hjärnan osv. Jag försökte vidare förklara kortfattat och kunde därför inte nyansera eller lägga ut texten. Jag därför var tvungen att förenkla lite. Precis som du antyder är det så att biologiskt betingad depression kan ligga hos en latent och utlösas eller inte utlösas av händelser i livet. Vad gäller min egen bakgrund tror/tycker jag nog att min uppväxt varit bättre än "medel". Jag har i alla fall haft det vanliga som är viktigt: Familj och släkt som älskat mig, nära vänner jag kunnat lita på, bra skolgång etc. Självklart har jag dock också upplevt påfrestningar i livet, speciellt i unga år, men det har i stort varit den "vanliga" påfrestning man "utsätts" för genom livet självt då man går från ung till vuxen och måste välja väg i livet, "finna" sig själv etc. Jag har heller aldrig varit utsatt för våld, sexuellt våld eller liknande trauma. I mitt fall är jag ganska säker på att jag lider av biologiskt determinerad depressiv tendens. Självklart kan denna dock utlösas, eller intensifieras, då man går igenom svårigheter. Det var så jag började ta mina tabletter. (De svårigheter jag gick igenom var dock av det "vanliga" slaget. Inget stort trauma alltså, utan något de flesta går igenom någon gång i livet.)
Eftersom jag är ganska så övertygad om att jag lider av brist på steretonin (vet ej om detta är fullt vetenskapligt korrekt uttryckt, men du förstår förhoppningsvis vad jag menar) planerar jag att ta dessa tabletter livet ut. Jag upplever inga biverkningar i dagsläget (och har heller ej gjort det tidigare). Jag har tagit dessa tabletter under mycket lång tid, och upplever inte att dess verkan klingat av. Skulle denna långa konsumption medföra några men (vilket jag inte precis har stor anledning att tro) är jag beredd att ta dessa, ifall det visar sig att det behövs för att inte återgå till (milt eller starkt) depressivt tillstånd. Jag vet att det råder oerhörd skepsis mot sådana preparat i Sverige. Jag tror personligen det beror på att många tänker efter devisen att allt som är nytt, och inte tillräckligt "beprövat" KAN visa sig vara farligt. Detta är förvisso en poäng, men man bör dock mot detta väga de verkningar som avsaknaden av medicin har på individen. Depression innebär t.ex. ibland att man blir så trött och håglös att man inte kan jobba, att man blir mindre social o.s.v. En sak som många inte tänker på (eller vet om) är också att hjärnan faktiskt utsätts för en oerhörd stress då man är deprimerad. Går man som obehandlad, deprimerad under längre tid kan alltså hjärnan faktiskt ta skada. Man kan alltså "fördummas". Riskerna är alltså stora (också?) när man inte tar någon medicin, om man verkligen är långvarigt deprimerad.

Svar till Tips igen:
Du säger att du upplevt "vanliga" påfestringar i livet men ändå är du övertygad om att du behöver medicin. Jag håller med dig om att medicin verkligen kan vara nödvändigt i många fall, t.ex. vid riktig depression, alltså när man inte kan leva ett normalt liv för att man mår så dåligt och egentligen näst intill vill ta livet av sig men inte gör det pga. att orken ändå inte finns där. Att gå igenom perioder i livet där man mår sämre än vad man annars gör är ju helt naturligt och om det var så att du faktiskt mådde så dåligt som jag skrev ovan så har jag full förståelse för att du äter medicin. Annars anser jag att du bör tänka om och faktiskt se över din situation. Hur vet du att du skulle må dåligt om du slutade med medicinen?

Jag känner ju inte dig alls så menar inte att du inte mår eller har mått dåligt i ditt liv. Det är bara det att jag både träffat och hört om så många som äter mediciner trots att de faktiskt inte behöver det. Därför blir jag lite skeptisk och speciellt när du pratar så oehört mycket för läkemedel så att det i mina ögon ser ut som det egentligen bara är en psykiatriker som tuttat i dig något för att tjäna pengar på dig. Men som sagt menar absolut inte att "förenkla" ditt mående. Är bara nyfiken :)

Svar till asd:
Ha ha, nej det handlar verkligen inte om pengar, för den medicin jag äter är jättebillig (och dessutom betalar du ju mycket mindre i Sverige som enskild person om du når "taket" för medicinkostnad, typ 1000 kr per år eller något sånt -- vilket jag inte ens når upp till).

Du verkar ha missat min poäng, eftersom denna just var att jag var deprimerad (i varierande grad), TROTS ATT jag inte gick/gått igenom några "onormala" svårigheter i livet. Just detta, att en person är/blir deprimerad UTAN ATT ha upplevt trauma (eller liknande) är ett tecken på att det inte (bara) utlöses av social situation/påverkan hos just denna personen, utan att det troligtvis är något biologiskt/genetiskt.

Anledningen till att jag skrev min första kommentar var att de flesta i Sverige tänker/agiterar som du gör, och att man därför, om man lider av depression, ofta inte vågar börja ta tabletter (eller ens tänka tanken om att ta tabletter). (Jag vet, för jag var nämligen själv sådan innan jag provade.) Man tror, pga alla stereotyper och all okunskap, att det är "farligt" (dvs farligare än att gå med en obotad depression -- vilket i själva verket är mycket farligare för kroppen och hjärnan) och att man blir "avtrubbad". Detta stämmer inte vad gäller alla anti-depp mediciner, tex den svaga variant jag föreslog. Om man lider av biologiskt betingad depression kan den heller inte "botas" med terapi. Därför går många depreimerade obotade i dagens Sverige, vilket är oerhört tragiskt. Jag blev själv oerhört arg att jag så att säga "lurats" av all propaganda att vänta så länge jag gjorde innan jag började äta denna medicin. Det har förstört mycket i mitt tidigare liv. Genom att höra mitt perspektiv hoppas jag att Michaela vågar se förbi fördomarna och prova anti-depp medicin, OM det nu skulle vara depression hon lider av).

Svar till Tips:
ok. Då undrar jag helt enkelt var du fått din information ifrån. Du får jättegärna länka om det finns på nätet eller liknande. Är mycket intresserad av att läsa det. Tack :)

Shit, det är som om jag skrivit orden själv. Exakt sådär är jag också just nu. Och jag har varit det förrut och vet att man tar sig igenom det. När jag varit såhär förrut beror det ofta på att jag under en lång tid satt för hård press på mig själv. Jag är, precis som du, en högpresterande person som vill mycket och ibland när tiden stannar upp hinner känslor ikapp en.

Mitt råd är att för det första ABSOLUT INTE lyssna på de som vill ge dig olika psykiska sjukdomar, utan istället ta det lite lugnt och se på vad du faktiskt åstadkommit det här året och framför allt inse att du faktiskt gör så gott du kan! Det är inte på liv och död! Hoppas det känns bättre snart!

Tänker på dig! ♥

Fina, underbara. Du sätter ord på mina tankar. Jag har aldrig varit med om liknande men är i samma "tillstånd??" som du.

Enda gången jag mår bra är när jag är på jobbet, då jag får känna mig behövd och nyttig. Utanför pendlar jag mellan värdelös, misslyckad, till arg och stridslysten. Fattar ingenting, jag har allt. Men ändå ingenting. Varit stolt över att vara en känslomänniska, men just nu har det fått mig att tappa bort mig själv. Den där övertygelsen om att jag klarar allt vacklar och bara min bästa vän vet hur illa det är. Och du. Som jag inte ens känner..Men jag känner med dig. Du är inte ensam.

Hoppas allt blir bättre, du förtjänar det om någon!

Fina Michaela. Styrkekramar till dig.

Hoppas att du får må bättre snart!

livet har både upp och nedgångar så snart blir det förhoppningsvis bättre, håller tummarna!

vad ledsen man blir när man läser om att du mår så... tyvärr så mår jag precis likadant just nu om det är till någon tröst.... vet hur jobbigt det är! ta det lungt och ta hand om dig, hälsan kommer först och du är för fin och jävla bra för att brännas ut!! själv mår jag dåligt för att jag var i ett dåligt förh¨llande, blev utbränd och deprimerad plus att jag sörjer mitt ex mycket, gråter varje dag, har ångest m.m.

Tycker din blogg är skit bra! läs gärna min! www.matildasdagbok.devote.se :) kram!

Kram ♥

Fina du.
Du är värd det allra bästa!
Kämpa på säger jag bara.
Du är stark.
Stor kram ♥

vackra vackra forni, jag vet så att säga E X A K T vad du menar. Går igenom något liknande själv. Studenten kommer närmare och enda stunden fylls hjärtat av värme med tanke på framtiden, men för det mesta mår jag illa vid bara tanken. Ibland älskar jag mina vänner så mycket och längtar ut till dom, ibland önskar jag att jag hade andra vänner som förstod mig bättre fastän inga förstår mig som dom så gör ingen det ändå. Känner mig ibland så ensam bland tusen omkring mig. Att jag dessutom är inne i en så grov fulperiod, då jag är vinterblek, menssvullen och finnig, otränad och mitt hår blir fett en timme efter jag duschat ungefär, är inte livet på topp. Och det faktum att alla omkring mig blir kära, lyckliga, olyckliga, okära, kära igen och lyckliga igen står allt bara stilla för mig. Som det alltid gjort.

Förlåt, inte meningen att skyffla över allt mitt elände på dig. Ville egentligen bara säga att du är inte ensam om att ha det ganska så skit just nu, och ville mest säga att jag älskar din blogg, dina texter och ja, jag saknar glamourama. Puss på dig

Massa styrkekramar! Hoppas du snart känner dig mer samlad och kan ta emot världen med öppna armar igen!

DINA ord. Beskriver mig. Svart på Vitt.
TACK!
nu kan jag äntligen förklara för min älskade pojkvän och min underbara familj hur det ligger till. Att prata/skriva om känslor har jag aldrig kunnat. Men du gjorde det åt mig.
Tårarna rinner och en sten från mitt hjärta försvann precis.
TACK!

DINA ord. Beskriver mig. Svart på Vitt.
TACK!
nu kan jag äntligen förklara för min älskade pojkvän och min underbara familj hur det ligger till. Att prata/skriva om känslor har jag aldrig kunnat. Men du gjorde det åt mig.
Tårarna rinner och en sten från mitt hjärta försvann precis.
TACK!

läs här så förstår ni nog http://stureplan.se/bloggar/hibbs/2011/12/10/en-bra-grej-med-att-bo-ensam#comments

Kämpa! Krya på dej.

Jag tillhör inte de som sätter någon diagnos på dig, tänker inte ens tanken att det skulle handla om någon psykisk sjukdom. Däremot tror jag att du skulle gå iväg och prata med någon ändå (om du inte redan gör det). Jag vet hur det är att känna sig som om alla känslor och tankar bara bär iväg med en, att man aldrig kan få vara lugn i kroppen och i hjärtat utan alltid vibrera på en alltför hög frekvens (eller låg. fast jag skulle säga att frekvensen alltid är skyhög, även om man mår dåligt, om du förstår?). Jag är tacksam för att jag känner så mycket och så starkt, både sorg och lycka. Men däremot får jag hjälp att inte låta känslorna ta död på mig. Jag kan inte vibrera i denna frekvens i resten av mitt liv. Jag känner inte dig på riktigt, men jag vill att du också ska få ett lugnt och harmoniskt liv.
Det är inget fel i att gå och prata med någon, även om man känner sig dum för att man sitter där och inte har några "egentliga problem". Men hey, är det inte lite glammigt att sitta och slänga pengar på en "shrink" liksom? ;)

Ibland hjälper inte självhjälp och goda vänners fina ord (även om det är en viktig ingrediens!)Jag tror att du har kämpat tillräckligt länge nu Michaela... (har läst din blogg i flera år) Livet ska inte vara sådär ständigt blödande och läkande (tycker jag). KRAM!

Svar till Lisa:
Jag håller med dig till fullo!! Mycket klokt skrivet och jag hoppas att Michaela tar åt sig av dina ord. Jag vet också att det hjälper och man är bara stark som tar steget att få hjälp med sina tankar och känslor. Kämpa på tjejer!!

Hej! Jag kan ha fel har, men du verkar festa ganska mkt. Det gjorde jag oxa en lang lang period fram tills forra aret och precis som du beskriver att du mar madde jag da... Skitkul 24/7 men ett instabilt skitmaende ratt ofta med. Jag tog ratt mkt droger oxa dock, vet inte hur utelivet ser ut i Sthlm nufortiden, flyttade for lange sen och dar jag bor nu ar det lika vanligt som alkohol typ. Iaf, kanske forsok se det som att det ar dina livsvanor just nu som far dig ur balans, spelar spel med dina hormon- och signalsubstansnivaer, ngt helt kemiskt alltsa. Sager inte att du ska ge upp att ha kul men da oxa inse att det satt du mar pa nu ar vad du betalar for allt kul. Kram!

Ta hand om dig!

Hej! Jag kan ha fel har, men du verkar festa ganska mkt. Det gjorde jag oxa en lang lang period fram tills forra aret och precis som du beskriver att du mar madde jag da... Skitkul 24/7 men ett instabilt skitmaende ratt ofta med. Jag tog ratt mkt droger oxa dock, vet inte hur utelivet ser ut i Sthlm nufortiden, flyttade for lange sen och dar jag bor nu ar det lika vanligt som alkohol typ. Iaf, kanske forsok se det som att det ar dina livsvanor just nu som far dig ur balans, spelar spel med dina hormon- och signalsubstansnivaer, ngt helt kemiskt alltsa. Sager inte att du ska ge upp att ha kul men da oxa inse att det satt du mar pa nu ar vad du betalar for allt kul. Kram!

Jag känner igen känslan av att vara känslomässigt utmattad och orkeslös, kan tänka mig hur du har det... så jävla jobbigt! och du, du ÄR så stark som du känner dig stundtals. Kärlek ♥

Jag tycker att du är stark som skriver om det. Och om det kan vara till en liten tröst så är vi många läsare som hejar på dig, som läser dina texter och känner med dig och det du beskriver. Jag hoppas att ditt lilla fina hjärta kommer att må bättre snart, att det jobbiga vänder och blir till något bra. Du är inte ensam, vi hör dig. Jag tycker att du verkar vara en fin människa, någon att se upp till och jag hoppas innerligt att det ska bli bättre. Jag brukar tänka att lycka är ett tillstånd, ibland är man lite mindre lycklig och ibland är man lite mer. Massa kärlek!

jag har känt känt precis som du skriver så många gånger. jag vet inte om du bara behöver prata med någon, om du faktiskt kanske har en brist på lyckoämnen i hjärnan (okej, okej jag har läst Psykologi A och B) eller om du kanske bara behöver en förändring? jag misstänker ibland på riktigt att jag själv har en mild grad av manodepressivitet. och min underbara mamma ville faktiskt att jag skulle gå till en psykolog under en period, jag mådde inte bra - deprimerad i veckor, ostabil, arg, grät ögonen ur mig när jag skulle sova. för mig blev det en otrolig skillnad när jag flyttade till Australien och ifrån \"staden Gud glömde\" som vi kallar min hemstad i Småland. mycket av det som gav mig ångest försvann. du kanske behöver komma bort från Stockholm, börja plugga, flytta till land eller bara komma bort från alla måsten och bara vila din själ, hjärta och hjärna. lite life-rehab. eller så behöver du lite boost rent medicinskt. om du har lugninflammation tar man ju medicin, så varför inte om det faktiskt handlar om en väl. jag vet intebefinnande. det finns ingen mirakelkur, livet är aldrig lätt. men man kan förändra det och man kan få hjälp

Kram ♥

Du är så fin michaela. Att du låter oss läsa om det hemligaste i ditt liv, om det som verkligen gör ont, om det som verkligen betyder något. Du vet inte något om oss som läser din blogg, men för mig är du en nära vän. Jag bryr mig verkligen om dig. Det gör ont att läsa att du har det jobbigt och inte kunna vara där för dig.
Låt dig själv vara ledsen för det är dina äkta känslor även om det är utmattande. Glöm inte att du är jättefin människa och att vi sitter här på andra sidan skärmen och tänker på dig.

Även fast du är inne i en jobbig period så skriver du så klokt, precis som du alltid gör. Du är så god hjärtat och en sån underbar människa och oavsett vad som händer är du alltid min stora förebild. Hoppas allting blir bättre snart, det blir det. För det är du värd!!♥ tusen kramar till dig som får dig att må bättre!!! Glöm inte bort hur många som älskar dig och ser dig som något fantastiskt!!

♥

DU är världens vackraste kvinna.

glöm inte att du är underbar!

Men gud vad folk ska leka experter. Det blir bättre och det vet du. Du har vänner, familj och så mycket annat. Men man mår inte alltid topp. Jag slutade lura mig själv för länge sedan. Att trycka undan känslorna och säga att man bestämmer över sin glädje är att ljuga för sig själv. I slutändan så kommer det ut, och då är det bara att låta det rinna ut. Jag tycker du gör rätt i att ha tålamod. Cry it out, för det blir bättre.

Men om det är något i din omgivning som du faktiskt kan förändra för att må bättre, do it. Du kan inte bestämma över din glädje, men du har ansvaret för det.

ta hand om dej!

"Man måste bära sin sorg i armarna" som Jonathan Johansson sjunger. Lite så jag tar mig från en dag till nästa just nu. Feel better soon.

Jag känner igen mig så himla mycket i allt du skriver. Tror inte heller att mitt hjärta klarar så mycket mer, känns som jag snart ska gå i bitar för att jag har någon slags känslokrasch.

Ville väl mest säga att jag på något sätt ser upp till dig, som en slags mentor eller förebild kanske. Du verkar stark, och det säger jag för att när man vågar känna tusen känslor på en dag - då är man verkligen stark. Åh vad jag verkligen ser upp till dig insåg jag nu. Du är så bra.

Åh Michaela! Du tog det ur mitt huvud som jag inte kunnat formulera i ord. Jag känner PRECIS som du beskriver det!

Hoppas du kan hitta en lösning hur man fixar det och delar med dig, för det behöver jag mer än något annat..