Det har varit ett långt år. Fem månader har gått och när jag tänker tillbaka känns det som fem år. Så mycket som har hänt. Så mycket som har förändrats. Ni vet när man träffar på en bekant som man inte sett på ett halvår eller så? Har några sådana jag stöter på med jämna mellanrum. "Vad är nytt i ditt liv" frågar jag och de flesta svarar väl allt som mest "Nej allt rullar på som vanligt.". Så frågar de vad som har hänt sen sist och jag skrattar. "Nej inte mycket" svarar jag och vissa ser igenom mig, men vad ska jag göra då, berätta om allt? Nej jag tog hela mitt gamla liv och kastade det åt helvete och började om på nytt. Lite så känns det ibland som att jag har gjort. Herregud.

Jag fick fyra kärleksförklaringar från fyra olika vänner igår. Jag kan inte släppa det. Jag har tänkt på det hela dagen. Inte på det sättet att det värmer i kroppen, jag tänker på det och är helt förundrad. Tanken på att det finns människor som tycker om mig så mycket, är det ens möjligt? Varför mig? Varför inte någon annan av alla fantastiska människor som finns på denna jord? Hur kommer det sig att jag har människor i mitt liv som kommer fram till mig och berättar helt öppet och ärligt från hjärtat hur mycket de tycker om mig? Som gör en sån fin sak för mig? Som känner så fina saker för mig? Jag kan inte förstå det. Jag tycker inte ens om mig själv ibland.

Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Igår satt vi på Ute och drack vin, först var vi bara ett par stycken och inom en timme stannade jag upp och såg mig omkring. Där satt jag i ett hav av gamla och nya vänner. Som alla kom så bra överrens, som skrattade och skålade, lärde känna och öppnade upp sig. Det var en så obeskrivligt vacker stund och jag kunde omöjligt förstå att alla dessa människor var mina vänner.

Så otroligt tacksam.

Till er, mina älskade och fantastiska vänner: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt.