|
När jag började på Devote kom jag in första dagen i ett par kostymbyxor från Whyred som jag hade köpt speciellt för tillfället och en krispig skjorta. Jag var nervös och kom in först av alla. Jag satte mig på det som skulle vara min plats, snön hade precis smält utanför och när jag öppnade fönstret spred sig en behaglig kyla i rummet. De andra kom in och vi började jobba. Alla visste att jag hade gjort slut med min kille veckan innan (det här är trots allt en sajt som skriver om bloggar så det blev lite svårt för mina nyblivna kollegor att missa det) fast ingen sa något. Men jag antar att min sköra känsla syntes i ögonen för de frågade på en gång om jag ville ha musikansvaret på kontoret, jag blev glad för att de ville anförtro det till mig redan första dagen och tackade blygsamt ja. De visste ju inte ens vad jag hade för musiksmak men litade väl på en dj och ville vara snäll mot en hjärtekrossad tjej.
Sen spelade jag "Strong Enough" med Cher på repeat i fyra veckors tid.
"I don't need your sympathy
There's nothing you can say or do for me
And I don't want a miracle
You'll never change for no-one"
De andra lät mig hållas, lyssnade med, klappade mig när jag bröt ihop på golvet mitt på kontoret redan tredje dagen och sa ingenting när jag tyst satt och sjöng med i texten dag efter dag, igen och igen. Högt ibland, alldeles för högt för vad som är okej på arbetstid och ibland sjöng jag med så att min röst skar sig genom rummet när den brast, vilket den gör var och varannan sekund.
"So you feel misunderstood
Baby have I got news for you
On being used, I could write a book"
Efter alla veckor av denna låt började jag spela annan musik. Från ingenstans kom en gammal Biggy-låt eller soundtracket till Lejonkungen. Veronica Maggio ur högtalarna och på fredagseftermiddagar Swedish House Mafias nya medan jag trummade med fingrarna och visslade med.
En eftermiddag tog Anna ett djupt andetag, andades ut och sa "Fy fan vad skönt att du har slutat spela Cher på repeat!". Så tittade vi på varandra och brast ut i ett hysteriskt skratt. Vi skrattade för att slutet på Cher betydde en massa saker och för att mina kollegor aldrig mer skulle behöva höra Cher femtioelva gånger om dagen mot deras vilja. Vi skrattade för att jag hade spelat den här låten så jävla många gånger utan att ens reflektera över att mina kollegor troligen ville kräkas över den, men den låten blev mitt mantra och jag vande mig vid att sjunga orden högt om dagarna för att förstå dem själv.
Nu för tiden brukar vi ha gamla klassiker på jobbet en eftermiddag i veckan eller så och då kommer alltid Cher. Så skrattar vi och skriksjunger det högsta vi kan
Cause I'm strong enough to live without you
Strong enough and I quit crying
Long enough, now I'm strong enough
To know you gotta go
|
