Tanker ju sa javla mycket. Det ar sa jag ar som person. De jag kanner med somnproblem tanker ocksa valdigt mycket. Kanske darfor alla killar jag nagonsin varit kar i haft somnproblem.

Tanker pa vad jag vill ha i framtiden. I nasta relation, om man ska orka med det dar igen. Och jag vill mest av allt detta: inte vara radd for att bli lamnad. Jag vill vaga braka utan att behova vara radd for att han ska bli trott pa mig. Vaga saga vad jag tycker utan att behova hora "jag ar sa trott Michaela. Jag ar sa trott.". Jag vill inte vara med nagon som blir trott pa mig nar mina tarar rinner. Aldrig nagonsin vill jag att nagon ska sucka nar mina kinder ar dyngblota och sma hulkningar motvilligt kommer efter att det har hant nagot som gjort mig verkligt ledsen. Jag vill ha en relation dar han star ut med mig hur javla trottsam jag an ar, sa lange jag inte behandlar honom illa. Och jag kommer aldrig att ge upp en relation hur trottsam han ar sa lange han inte behandlar mig illa. Aldrig.

Jag vill kunna skrika utan att vara radd for att forlora. Och jag insag det nar en van till mig som ar lite aldre sa att skillnaden mellan hennes man nu och hennes tidigare relationer ar att de kan braka och storma och skrika, men de loser det alltid. Det finns ingen annan vag. Det finns ingen risk att nagon bara drar och inte kommer tillbaka. Man loser det alltid, for ingenting ar storre an karleken.

Sa vill jag ocksa ha det nagon gang.

Skrivet 2011-05-22 i Italien, därav brist på prickar

Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Jag tycker det är alldeles fascinerande att lära känna Michaela Forni. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att de ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge och hatar för starkt.

Ibland kan jag sitta på en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, gör en move på en kille och sen kommer på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något ibland. Så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det, agera, göra slag i saken.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.

En gång försökte Dasha tjata med mig ut när jag var trött. Då skickade hon tiotals bilder till mig på tillfällen vi varit lyckliga. Jag brukar ta fram dem på telefonen och gå igenom så blir jag lycklig på två röda. Här kommer 15 av de bilderna.

Dova, dova minnesbilder av den där jävla anamman han besatt. Han gav sig aldrig. När vi väl var tillsammans var det stundtals frustrerande med någon som alltid skulle ha som han vill, men innan dess och i svåra stunder, vilken prins han var. Vad trist kan tyckas nu i efterhand att jag inte njöt lika mycket då. För länge sedan, när jag var naiv och trodde det var normalt att vara så snäll och så fin. Tänk om jag hade träffat honom idag, så mycket mer jag hade njutit av hans gester då. Så mycket mer jag hade insupit doften av blommorna han gav mig i alla världens färger.

Det är tur att jag i alla fall kan uppskatta det såhär i efterhand. Minnas innan jag faller i djupsömn hur starkt allt det där var. Känna glädje över hans kamp för att vinna mig. Då, när jag var rädd för kärleken, när jag inte vågade vara modig. Hur han vågade, satsade, var den modiga. Den som gav allt i ett försök att vinna allt. Hur jag visste att jag ville ha honom från den första sekund hans blick mötte min, två par varmt bruna ögon som känner exakt samma sak i exakt samma ögonblick. Men jag var för rädd och han var för modig vilket resulterade i en perfekt kombination av kärlek.

Jag har kommit till den punkt att jag nog måste hissa upp muren igen. Det går inte mer. Det är för mycket på för kort tid. Kärlek gör för ont. Jag vill säga någonting annat, men jag kan inte. Och jag kommer inte kunna säga något annat om den förrän jag faller dit igen, för vi vet alla att det kommer jag. Om jag träffar någon jag gillar glömmer jag allt jag någonsin tänkt så river jag muren sakta och osäkert. För att sedan efter en tid behöva bygga upp den igen. Samma visa, gång på gång. Samma smärta, gång på gång. 

Utmattande, är det. 

För kropp och själ. Denna ständiga uppbyggnad av sig själv, brytas ner och byggas upp, fan jag pallar den inte. Jag vet att det inte kommer bli så, jag är för känslig, men hade jag fått välja hade jag varit själv i flera år och sen... när jag är helt och hållen mogen för det... träffat någon jag kan leva med. På riktigt. Utan drama och osäkerhet. 

Så många som vill vara med någon och så jag som helst av allt vill vara själv, men ska envisas med att kasta mig in i saker. Livet är ironiskt, förjävligt och underbart. 

Bara att leva med det. 

Allt blir så mycket lättare med den där muren uppe. Så mycket mer okomplicerat och framför allt, framför allt... mycket mindre läskigt. Att visa vem man är, det är det läskigaste som finns. Skönare att skita i det och bara vara skön. 

Gammal text från 2011-05-02

Ibland har jag så mycket kärlek i mitt hjärta att jag tror det ska sprängas. Seriöst, det kan inte vara hälsosamt. Jag älskar så mycket att jag tror jag ska gå sönder. Jag kan få ett sms av en vän eller höra hur någon jag håller kär pratar om mig när jag inte hör, och mitt hjärta bara dör. Jag ställer mig så extremt ödmjuk inför det faktum att det finns människor här på jorden som älskar mig. Jag kan ibland bli helt full i skratt när jag tänker på vad jag har fått här i livet. Jag blir helt fascinerad över kärleken i mitt liv.

Jag satt precis och tokgrät över ett gammalt blogginlägg en bästa vän skrivit om mig och så började jag skratta mitt i gråten, tills jag kom på att jag precis smörjt in mig med brun utan sol och sprang till badrummet för att torka bort eventuella vita ränder-olyckor. Vem är man som kan gråta och skratta så mycket åt kärleken?

Jag tror att det som känns allra starkast för mig är när de som står mig nära uttrycker sin kärlek gentemot mig, antingen genom små eller stora gester. Jag har nämligen så svårt att förstå hur de som känner mig allra bäst kan älska mig så högt. Förstår ni vad jag menar eller framstår jag som värsta freaket? Men det är inte svårt att tycka om någon man tar ett glas vin eller en lunch med då och då. När man är glad och trevlig och sprudlande. Men de som får ta del av alla sidor, att de kan älska en ändå, trots alla de dåliga, det fascinerar mig och gör mig oerhört, ofattbart tacksam.

Ibland tittar jag på mina vänner och jag tror att mitt hjärta ska flippa ur totalt, alltså verkligen flippa ur, över glädjen jag känner när jag tittar på dem. Och jag slås av en så viktig insikt varje gång detta sker. Att denna kärlek är precis lika stark som kärleken till en partner, vilket får mig att känna en trygghet och en ro över vad jag faktiskt har i mitt liv. Människor jag känner så starkt för. De personerna som jag på min dödsbädd kommer att tänka tillbaka på och minnas hur de gjorde mitt liv värt att leva. Min andra familj.

Jag vet inte varför just idag. Jag sitter i min lägenhet sjuk som ett litet as och försöker bli bättre till ikväll då jag har en middag att ansluta till (som jag absolut inte tänker missa). Jag har på mig runda glasögon och mjukisbyxor, till ett osminkat ansikte och rosa tofflor. Det påminner mig om när jag fortfarande bodde hemma. Sedan jag flyttade hemifrån har jag inte ens ägt ett par mjukisbyxor förrän jag köpte ett par för två månader sedan. Nu älskar jag känslan av att komma hem, ta av mig jobbet och klä mig som hemma.

Jag antar att det värsta man kan göra är att fastna i mönster som inte är bra för en. Jag ogillar när jag kommer på att jag har fastnat i ett tänk som inte är det rätta för just mig. Framför allt saknar jag att skriva om kärlek så otroligt mycket. Det har sedan många år tillbaka (vad är det nu, fyra-fem år? Å herregud) varit en stor del av allt det här men så hände något. Rädslan kom i vägen, av att allt skulle misstolkas eller tolkas över huvud taget. Men orden handlar ju inte om det. De bör inte tolkas in i mitt privatliv alls. De bör bara läsas och vara ord som alla får tolka in i sina egna historier som man vill. Jag vill bara skriva om kärlek för det är verkligen det bästa jag vet, att få skriva om detta ämne som berör oss alla så mycket.

Ibland hittar man någon som man bara klickar med. Det behövs inga knep eller någon kamp. Det är enkelt och okomplicerat redan från början. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli roligt. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd man kan känna, så är det här min favorit. Den leken som inte är något mer än en lek - inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att han svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.

När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra mig till en bättre person bara av närvaron i mitt liv. Det alldeles ljuvliga i när han retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.

Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.

“Some people bring out the worst in you, others bring out the best, and then there are those remarkably rare, addictive ones who just bring out the most. Of everything. They make you feel so alive that you’d follow them straight into hell, just to keep getting your fix.” 

Fint citat saxat från Hibbs blogg 

Nu har jag precis avverkat en tvåtimmarslunch med Chrystelle och den här lilla ängeln. Det var faktiskt en dam som stannade oss när jag höll i honom och sa att han såg ut som en liten ängel. Och nu sitter jag här på kontoret, försöker fokusera på en kampanj men slås hela tiden tillbaka till mina känslor, den stundande värmen hos mig över att någon jag älskar har skapat det här lilla miraklet.

Jag har läst den här meningen om och om igen senaste dagarna och jag kan inte få den ur mitt huvud. Är det inte en extremt vacker och sann mening?

Ibland är det viktigare att sätta gränser än att få känna sig älskad.