En känsla som pekar finger åt all skilsmässostatistik

 

Veckans krönika kan ni läsa här!

 

älska.

Nu är tävlingen där ni kunde vinna exemplar av "Om att älska" avslutad och vinnarna är kontaktade via mejl.

 

Men eftersom det ändå ramlade in 300 väldigt vackra kommentarer gör jag en copy på Sandra och lägger in några av dem nedan, så att ni kan läsa och få bli varma i hjärtat. Fler kommer i veckan :)

 


 

Det finaste som hänt mig den senaste tiden är när jag igår åkte och besökte min fru som ligger inlagd på en psykiatrisk akutvårdsavdelning flera mil hemifrån och jag fick känna hennes närhet efter nästan en vecka isär.

 

*

 

Idag stod en så snäll kvinna i entrén på min skola och berättade om en organisation som erbjuder mentorer till unga tjejer.
En sådan fruktansvärt stor tyngd har lyfts från mina axlar.
Allt kommer gå bra nu.
Det finns faktiskt dom som bryr sig om oss unga tjejer. Jag ska ta mig igenom mitt sista år på gymnasiet nu. Det kommer gå bra.
Snart är jag fri.

 

*

 

Bland det finaste och så himla enkelt!
Har precis flyttat ihop med den finaste människan jag vet och under helgen förlovade vi oss!
Den mäktigaste och starkaste känslan jag känt so far, att veta att han inte vill vara någon annanstans än med mig

 

*

 

Att jag vaknade mitt i natten av att han kröp upp tätt bredvid, kysste min panna och viskade "en dag ska jag gifta mig med dig".


*

 

Något fint som hände mig nyss var en söndag fylld av söndagsångest då utekvällen kvällen innan hade slutat i tårar. Tårarna berodde på en första kärlek som inte riktigt vill försvinna ur mina tankar (trots att han numera dejtar min bästa vän). Så ja, jag mådde inte så bra den söndagen kan man väl säga. Så smsar en killkompis till mig och frågar om jag hade en rolig kväll, och när jag svarar att allt som var jobbigt kom och hälsade på så svarade han helt enkelt: du vet att du alltid har mig va? Vill du prata om det så finns jag. Då blev jag så glad, för vi har inte alltid varit så tajta. Detta är kanske en månad sen och nu är han en av mina bästa vänner!

 

*

 

Jag har aldrig sett mig riktigt sedd. Eller jo, negativt menat. Jag kan inte gå ett steg utan att oroa mig för vad folk tänker om mig, min fettiga panna, mina för smala ben och urtvättade jeans. Men bli tittad på med uppskattning i blicken? Det hade aldrig hänt förut, inte som mitt huvud med hopplösa tankar hade uppfattat åtminstone.

Det var vår lektion, min och hans. Han som hade gillat några insta-bilder på mig och gjort mig så oroligt glad. Jag satt och dog inombords av nervositet. Ägnade inte honom en blick. Vi hade genomgång och han stod bakom mig, och mitt i ett av hans samtal med läraren kom han av sig. Bara sådär. Jag vände mig om för att se vad som pågick, och möttes av blicken. Den genomborrade mig. Hela mig. Den fick min fettiga panna att bli matt, mina smala ben att kännas vackra och mina urtvättade jeans att bli kolsvarta. Den fick mig att känna min riktigt fin, på riktigt. Det var första gången, och det var det finaste som hänt mig på väldigt länge.

 

*

 

Det på något sätt både finaste och sorgligaste som hände mig för några veckor sen var när jag presenterade min första riktiga pojkvän för min pappas tre år gamla gravsten. Jag tror att dom hade tyckt så mycket om varandra om dom hade hunnit träffas vid livet.

 

*

 

I helgen gifte sig min barnndomsvän i Toscana med sin älskade kille. Hon har alltid drömt om ett bröllop i Italien och nu blev det verklighet. Med närmaste släkt och vänner närvarande fick hon och hennes man visa sin kärlek och lova att älska varandra livet ut. Att jag fick äran att sjunga två visor under vigseln ser jag som ett stort och viktigt uppdrag och det gick galant, om man bortser från alla tårar av glädje under första sången som kom när jag och bruden fick ögonkontakt. Ett av de finaste händelserna i mitt liv, och självklart hennes.

 

*

 

Hej Michaela! Rakt på sak; i somras stal en undersköterska en rullstol från entrén på SöS åt min mamma som bestämt sig för att sitta upp för första gången på 2 månader. Det betydde så mycket för min familj (och mamma!) och jag tänker på henne ofta.

 

*

 

När min lillebror, efter ett helt liv av bråk och gråt mellan oss, kom till mig igår och sa " du är faktiskt världens bästa storasyster, jag älskar dig."

 

*

 

Något av det finaste för mig är att jag varje kväll när jag ligger och tittar på min sambo känner mig ännu kärare i honom än kvällen innan, och detta efter snart fyra år tillsammans och där jag hela tiden tror att "mer än så här är omöjligt att känna".

 

 

 

to me, you are perfect.

När jag tittar på honom sköljer det stundtals en varm våg av kärlek över min kropp.
Det sticker i armarna och ut i fingertopparna av förälskelse.
När han är mitt uppe i en rörelse på andra sidan rummet och jag betraktar honom i hemlighet... som om höghus av kärlek välter och rasar inom mig.
Fjärilar i magen som flyger upp och blir till porlande skratt, omöjliga att hålla inne.
Blotta åsynen av honom får mig att le.

 

Det är så sjukt, men mitt hjärta känns dubbelt så stort som tidigare.
Som om det måste blivit större eftersom det ryms mer kärlek i det än jag kan minnas att det tidigare har fått plats.

Han har tänjt ut mitt hjärta.

 

Jag hoppas att jag får somna med hans andetag i min nacke varje dag för resten av mitt liv.

Han, som har kommit att bli min person.
Vill göra allt med honom. Leva och inte bara vara vid liv.

 

Framtiden

 

 

 

Ett av mina fav moments i tv-historia; När Chuck och Blair äntligen får varandra.

 

Ni har inte missat veckans podcast-avsnitt va? Vi snackar framtid! Hur ser ens drömbröllop ut och sådana supergirly stuff. Man får fantisera om sånt! Ni lyssnar som vanligt på det på iTunes om ni söker på Michaela och Dasha eller här.

 

Och för att avsluta som ett äkta Gossip Girl fan - ta ett par minuter och kolla på två av mina favoritscener i tv genom tiderna här och här.

 

Tack till Eucerin som gör podcasten möjlig

 

Svart

Alla ögon var svarta just då. Inte en ljusglimt i de annars så hoppfyllda ögonen. De som släpper igenom grönt ljus bakom det bruna och som glittrar i morgonsolen. Helt plötsligt var allt svart, som förbytt från allt det färgglada. Det sprudlande hade dött eller gått på paus eller vad fan som helst och kvar var allt det svarta.

 

Speciellt i honom.

Det här var slutet.

Vi hade promenerat längst regnbågens olika färger och som i alla sagor kom det ett slut. Vi föll från det rosa, gröna, gula, röda och landade i svart.

 

Svart.

 

Som nästan alla mina kläder. Natten, och jag som är mörkrädd. Ögon fyllda av ilska.

 

Svart. Den farligaste färgen av dem alla. Den som är komplett fri från ljus och vägrar släppa in någon av världens alla färger.

Svart. Den som är bestämd, som vägrar rucka på sina beslut. Den som inte vill lyssna. Min väg eller ingen väg. Mitt val eller ingenting alls.

Svart. Färgen som bär på alla hårda ord. Som känns lika mycket som att ta upp en fickkniv och börja rispa upp huden.

Svart. Färgen som skiftar i blodet. Som gör en illa.

Svart. Färgen som alltid ska bestämma. Den som bär på de negativa svaren. Den som bär upp söndergråtna ögon och blöta kinder på begravningarna.

Dödens färg.

Avslutens färg.

 

Hjärnsoldater

Den gamla välbekanta känslan av värk i hjärtat. Nu kommer det igen. Det känns i hela min kropp och hela min själ. Klumpen i halsen som plötsligt uppstår och den skavande känslan i strupen, snart kommer det som kräver hela min kraft att försöka motarbeta. Tårarna. De stickande stunderna bakom ögonlocken som tär ögonvitorna itu, fyller dem med små floder av rinnande blod. Pupiller som försvinner in i det blodsprängda. Allt det svala som blir svart i takt med att rädslan forsar genom kroppens olika rör.

 

Ja det gör ont när hjärtan går itu och avslut kommer nära. Det gör ont när osäkerheten och rädda hjärtan börjar dunka. Hjärnspöken som slåss mot de verkliga tankarna och analyser som bråkar med de riktiga svaren. Att behöva slåss mot hjärnans soldater i sin egen rädsla för att de ska ha rätt. Ingen sköld, stort vapen eller sprängmedel kan vinna det slaget. Hjärnans soldater vinner alltid. Även om det hela slutar med att de tillslut börjar med interna krig och sticker kniv efter kniv i varandra... så står en sista soldat kvar med den sanna tanken man omöjligt kan blunda för.

 

Vilken tanke det blir? Upp till dina soldater att slåss om.

 

Veckans mest lästa artiklar

Kärlek med ForniFrån stan till strandenVeckans bloggtips
En gratis blogg fr�n Devote.se. Starta en blogg du ocks�.  http://www.devote.se