om vatten

Havet har alltid fascinerat mig. Det är föränderligt men ändå alltid samma. Något du kan lita på ibland och något som tar dig med storm andra gånger. Hur det stormar och förstör men ändå ser till att vi överlever. Precis som en del människor som kommer inspringande i livet och kastar omkull saker man byggt upp, men liksom havet så ser de till att vi fortsätter andas.  Först skär det som is men sedan kommer det tillbaka och baddar likt bomull. Det kan svalka oss i solen eller ha samma temperatur som luften men ingen hårfrisör fixar håret likt äkta saltvatten. Det fascinerar hur det kan bära en fullastad båt men små små stenar sjunker som just stenar. Hur vi måste lära oss att flyta annars drunknar vi, men spindlar springer lätt på ytspänningen. Hur vattenfallens och forsarnas kraft tar kål på den som hamnar i det, men en vattenpistol kittlar lätt på huden. Hur det är till för att rena oss och släcka törst när så mångas vatten är brunt och grumligt. Hur vi tar rent vatten förgivet, tills vi inte gör det längre. Likt människor finns det så många vågor som alla ser nästan likadana ut. Men inte exakt, och det är vad som skiljer dem åt. Varje våg är unik liksom varje människa är unik. Och hade jag kunnat något om musik hade jag skrivit en låt för varje våg. Men jag håller mig till ord.