Tog bara sjutton timmar att ladda upp den...

Vi sätter oss på bussar och båtar med en destination i form av klisterlapparna på tröjan, ingen aning om hur lång tid någonting tar eller var nästa stopp är. Vi blir slussade runt men vi har vant oss nu. På bussar sitter vi högst upp, lite längre bak än mitten. Väskorna på hyllan eller under sätet sen slocknar vi en efter en, utan att bry oss om att dra benen till oss, torka saliven eller räta upp huvudet som landat på grannens axel. På båtar sitter vi helst ute, för fläkt och bränna men när inte det går så tar vi minst två säten var för att vara bekväma med färdkost och musik. Vi vet att när det känns som att fordonet kört på heldragen linje tre gånger då är det dags för en skarp sväng. Lever på pad Thai som ibland heter pat Thai, för vi har lärt oss att det är ätbart, det bränner inte håll i munnen som allt med curry gör. Och det finns ingen jordnötssås men massa sweet chili och sweet and sour. Ibland får något oss att spy, inte alls för att det är äckligt men för att vi ändå är turister och inte tål allt. Vi har till och med börjat klappa djuren lite försiktigt. Och överlevt. För alla hade nog inte rabies trots allt. Alla är så snälla att jag är övertygad om att vi blir lurade varje gång, men så är aldrig fallet. Jag har fått lite inspiration. Haft lite ångest och tagit mig upp ur det. Upplevt lite grann och blivit brun utan att bränna mig. Jag har skaffat en tatuering som betyder något och jag har kommit på vad jag vill göra. Vad jag verkligen vill göra. Naglarna har växt ut till långa och starka igen. Och jag har skrivit, jäklar vad jag har skrivit.