8 veckor med Itrim är nu avklarat
Idag är det åtta veckor sedan jag hade mitt första motivationssamtal på Itrim. Idag är det åtta veckor sedan jag mätte min midja och vägde mig. Idag är det åtta veckor sedan jag hällde i in min första shake som då var VLCD.Igår hade jag motivationssamtal med min coach. Jag får styra samtalet själv men jag har inte så mycket att prata om när jag väl är där. Jag kommer på frågor efteråt eller en helt vanlig dag så jag skall börja skriva upp när jag kommer på något. Förutom mitt viktmål så hade jag ett annat mål också. Enligt Itrim så bör kvinnor ha ett midjemått under 88 cm, det var ett av mina mål. Jag ville komma under 88 cm runt midjan och det kan jag med glädje meddela att jag nu har gjort! -10 cm runt midjan (mellan höftbenet och understa revbenet). Hur sjukt är inte det? Mer siffror är att jag har gått ner 9kg på sedan min start men jag har egentligen gått ner 11kg sedan semesterns slut där i början av augusti. Hur sjukt?? Jag förstår det inte själv. Min coach sa att jag går ner i snitt 0.8kg i veckan och nu är det inte många veckor kvar tills att jag får börja trappa upp. Då sa jag att jag får lägga i en högre växel i träningen så att det går snabbare. Han sa nej, det behöver jag inte för jag går ner i så bra takt ändå. Jag äter 3:1 och då är det är en snabb takt i viktnegången så det var jättebra nyheter tycker jag! Det skall inte gå snabbare! Heja mig! 4,4kg kvar tills målvikten... Mitt största minus är att jag inte tränar så mycket som jag borde göra. Målet är två ggr i veckan på Itrim men det blir det bara ungefär varannan vecka. Fy mig! I och med att jag inte längre bor i samma ort som mitt Itrimcenter så blir det inte lika enkelt att ta sig dit om det inte ärefter jobbet. Lösningen på det är att jag skall börja kolla in ett till center som ligger där jag bor, lite läskigt men helt klart behövligt. Även om jag behåller min muskelmassa som det ser ut nu så behöver jag bli starkare ändå och få rutin på träningen. Det är faktiskt det som är viktigt för mig. Men när det händer mycket i livet så blir det lätt att träningen bortprioriteras. Så sammanfattningsvis skall jag verkligen få in två pass i veckan, jag skall försöka! Jag har börjat springa. Jag flög fram! Eller ja, jag har sprungit två gånger. Men det är mycket för mig! Jag har itne sprungit på över ett år och jag har alltid känns mig som en klumpeduns, som att jag släpar fram mig själv. Jag joggar nu 3km i lugnt tempo utan problem! Jag fattar inte?? Tänk att lite kilon kan tynga ner en så mycket och sätta krokben på all ork. För mig har det i alla fall varit så. Det var också en sak jag pratade med min coach på första mötet. Jag minns att jag sa: Jag vill kunna springa i alla fall någon km så att jag har något att jobba mig uppåt ifrån. Utan att jag var beredd eller visste det så är jag där. Nu kan jag börja springa regelbundet och då är mitt mål med vårruset inte långt borta! Sedan har jag ju tjejmilen med som mål nästa höst. Nu känns det inte omöjligt. Jag tror på mig själv. Åtta veckor. Det är helt sjukt. Två månader är egentligen inte så mycket men för mig känns det som en hel evighet. Det har hänt så mycket! Itrim fick mig att förändra mer än bara mina mat och träningsvanor. Jag har förändrat hela mitt liv. Vad vill jag göra? Vad gör mig lycklig och vad är viktigt för mig? Jag har analyserat mig själv ganska mycket. Vad är det som gör att jag mår bra/mindre bra. Hur beter jag mig då? Hur tänker jag? Hur agerar jag? Självklart mycket kring mat osv. Men också i vardagen. Jag har vågat leta fram vad jag vill göra i livet och nör jag väl kom på det så landade hela min värld och allt kändes så självklart! I januari börjar jag utbilda mig till Makeupartist! Jag längtar!! Den största förändringen är hur kritisk jag är kring mat. Allt fett, socket och snabba/tomma kolhydrater som cirkulerar "där ute". Jag försöker att bli matsmart och förbereda mig. Jag vill ha i mig så ren mat som möjligt. Jag försöker förbereda mig mentalt inför upptrappningen och jag kan inte förneka att jag är rädd. Att börja tänka varenda måltid och veta vad man stoppar i sig kräver en himla massa planering. Jag kommer inte längre kunna lita på att jag får i mig allt jag behöver via bererna utan jag kommer att behöva planera varenda måltid exakt. Jag kommer att behöva ha full kontroll till en början innan det blir en vana. Jag längtar och ser fram emot det men jag är samtidigt så himla rädd! Jag håller tummarna för mig själv och litar på att planering är A och O för att få det att fungera. Häromdagen kliade det på halsen, jag gjorde som indianderna och kliade tillbaka. Då kände jag mina nyckelben. Sprang till spegeln och kikade. JA! Lite konturer börjar komma fram på kroppen! Äntligen! Igår märkte jag också något liknande. Jag bar en tungt paket från posten och skulle in i porten där jag bor och var tvungen att trycka in koden. Jag satte paketet mot höften och skulle "sätta fast" paketet där och hålla upp det med en arm bara. det gjorde ont! Jag har ju helt plötsligt fått ett höftben! Man fattar inte, hjärnan hänger inte med. Fler och fler kläder är fort stora men jag vet inte om jag vågar rensa ut! Jag tror att man behöver ta det i sin egen takt för att förstå. Jag köpte kläder i mindre storlek och fattade ingenting. En del dagar ser man ingen skillnad alls och andra känner man bara woooow är det här verkligen jag??? Samma shorts, samma tjej. 11 kilos skillnad och ett lyckligare inre och yttre. Jag är lite mer aktiv på min instagram: ffridasundstrom, ses där!