Mitt i min resa med Itrim

Min resa med Itrim har egentligen bara börjat, men ändå känns det som att jag har kommit så långt. Nu har jag hållt på i fem veckor. Jag känner mig ny, mest i sinnet. Jag tänker annorlunda och jag resonerar annrolunda. När jag gav mig in i det här så var det från början en impulsgrej som allt annat jag gör men när jag landade i det och började så förstod jag att det var allvar. Det är nu det händer, det är nu jag börjar förändra mitt liv. Jag är 23 år ung och går med i Itrim. Varför? Jag var less, så less. Just där och då kom jag inte in i mina "nya" vanor igen som jag trodde att jag hade skapat. Jag trodde att jag hade fastnat efter min fotskada och att det var den som höll mig tillbaka. Jag kom bara inte in i träningen igen och jag började bara inte äta bättre igen. Självklart hade den en del i allt att göra eftersom att jag tränade med PT och åt ganska bra innan foten gick sönder. Men hur var jag inuti? I tankarna och i själen? Hur tänkte jag kring mat? Jag trodde att jag levde ett aktivt liv men egentligrn var det bara så att jag tränade regelbundet men i övrigt var jag inaktiv, en soffpotatis. Jag trodde att jag var hälsosam och att jag var mycket bättre än för ett par år sedan när jag först var överviktig,levde extremt ohälsosamt och åt bara skit och jag trodde att jag var bättre än den tiden när jag gick ner jättemycket i vikt på kort tid pga deppression, minimalt med mat och mycket alkohol. Jag trodde att jag levde ganska häslosamt. Det gjorde jag inte. Tankarna kring mat och kring min kropp har aldrig varit bra så långt bak jag kan minnas. Ohälsa är så mycket mer än vad man stoppar i sig som är dåligt och hur lite man rör på sig. Det kan sitta ännu längre in och det är där det är viktigtast. Längst inne i sig själv. Mår man bra där så sprider det sig ut i hela kroppen. Tillbaka till varför jag började, jag sa att jag var less. Tillslut så går det så långt att verkligheten kommer ikapp en. Jag såg skylten till Itrim ofta. Jag har fnyst åt den och tänkt att Itrim är till för tjockisar som behöver hjälp, som inte kan hantera mat och som inte vet hur man rör på sig. Det vet ju jag. Jag vet hur jag ska äta och träna. Jag har koll. Jag vet. Jag är ingen sån som behöver en massa hjälp för jag har tränat så mycket förut. Jag har vart tjock. Jag har vart smal. Nu är jag lite mittemellan. Jag är snart smal igen, jag skall bara komma igång igen, snart skall jag göra det. Jag är ju smal egentligen det här är bara en liten period nu. Så gick det ett långt tag och jag kände att jag började må mer och mer dåligt. Jag åt mer och mer socker och jag kände inte längre den där sköna mättnaden. Så fort jag åt så kände jag mig uppsvullen, tjock och äckligt mätt. Jag visste hur jag borde äta men ändå gjorde jag inte det. Vad är felet? Ät nyttigt, lagom, ut och rör på dig! Nej jag ville hellre sitta i soffan med glass. Glass som är så gott. Jag kan gå en promenad imorgon. Jag gick nästan aldrig den där promenaden. Jag är faktiskt värd en glass för jag har inte ätit någon på hela veckan och jag var faktiskt ute på en promenad i förrgår. Jag mådde ännu sämre. Jag var trött och orkelös. Inga kläder satt bra. Alla mina byxor var så tajta att jag inte ville ha dem. Alla toppar satt dåligt och inga klänningar satt bra heller. Snart kommer jag gå ner i vikt. Eller nej, det är inte siffrorna på vågen som är viktiga, bara man tränar och äter bra. Mitt BMI säger att jag har fetma men BMI stämmer aldrig. En dag var jag inne på Itrims hemsida, sökte runt lite. Googlade recensioner från medlemmar. Utan att tänka igenom det så klickade jag i mina uppgifter och morgonen efter ringde personalen upp mig och pang så var jag inbokad på ett informationsmöte. Sen gick det snabbt. Tankarna snurrade runt. Jag började förstå hur dåligt jag verkligen mådde över mig själv. Hur jag såg ut, hur jag tänkte, hur jag var, vart jag var påväg. Jag vill ju vara hälsosam, jag vill älska träning, jag vill vara bekväm i min kropp, jag vill lära mig vad som är bra mat, jag vill lära mig hur jag skall äta,jag vill lära mig träna på rätt sätt. Det var då verkligheten kom ikapp mig och jag gick ner ännu djupare i mitt mående. Jag gick dit och snabbade på processen. Jag vill börja nu! En vecka senare var jag igång. Glad, men skamsen. Att det gick såhär långt. Att jag av alla människor skulle behöva ta hjälp. Utåt var jag glad och positiv mot dem som behövde veta vad jag skulle börja med. Lite frågor, lite positivt, lite negativt. Måltidsersättningar har inte många något bra att säga om då det är så vanligt att man går upp i vikt igen. Det här är inte samma sak! ville jag bara skrika ibland. Här får man hjälp! Det är många som har sagt att jag inte behöver det här men sanningen är att ingen förstod mig för att jag inte kunde tala om hur det var. Att jag mådde dåligt och aldrig hade mått bra över mig själv. Att jag har i många år från och till har haft en ätstörning i form av ohälsa kring mat och godsaker. Det är huvudet som spökar med en och det är svårt att veta vart ifrån det kommer från början. Jag bestämde mig för att inte lyssna på någon för det är ju ingen som har rätt när det inte är någon som vet. Jag bestämde att det här gör jag för mig själv och jag ville inte bli påverkad av någon annan och jag ville inte heller att någon skulle tycka synd om mig för att jag kände som jag gjorde och mådde så pass dåligt. Det var ju ingen som visste så jag kan inte begära så mycket ifrån någon nu. Min resa började nu. Första träffen med min coach var läskig. Jag visste inte hur mycket jag skulle dela med mig och jag hade inte samma koll på mina känslor och tankar som jag har nu. Vi pratade vanor och mål. Jag visste ingenting. Jag tycke jag hade ganska bra vanor och han med men nu i efterhand så vet jag ju att det satt längre in och att jag inte var helt ärlig mot varken honom eller mig själv. Hur väljer man en målvikt? Jag vet inte hur jag ser ut när jag väger så mycket mindre. Hur vet man vad som är realistiskt? Jag drog i med en siffra och när jag fick höra att den var helt klart möjlig så blev jag lite skeptiskt men tänkte att han har nog rätt. Det var -13kg som skulle bli mitt mål. Jag hade varit 8 kilo lättare än vad jag var då men då var jag deprimerad utan att veta om det och jag levde väldigt ohälsosamt så jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna gå ner 13 kilo och stanna där och vara hälsosam. Men jag lyssnar på min coach och tänker att nu är jag med i det här då är det bara och köra. Jag tänker också att jag hade faktiskt varit 12 kilo tyngre med... Det är skrämmande. Jag har mitt mål, men vart jag väljer att stanna på för siffror låter jag vara osagt. Här är en text jag skrev samma kväll som jag signerade kontraktet på Itrim:"Nu är det min tur. Det spelar ingen roll hur långt bak jag tänker. Så långt jag kan minnas så har jag alltid haft en skruvad självbild. Beroende av vad andra kanske tycker och tänker. Att inte duga, att inte vara fin nog, att inte vara smal. Smal. Kommer nog aldrig förstå varför det har varit så viktigt för mig. Gör det mig till en bättre person för att jag är smal? På senare tid har jag landat i mig själv, kommit på vad som är viktigt. Det är att må bra. Utanpå och inuti. Kilona på vågen är inte viktigast. Att det hänger ut fett över byxkanten är inte heller viktigast. det som är viktigt är att min kropp inte mår bra. Med min vikt så dör jag inte men att min kropp innehåller 41% fett, det är viktigt. Det är då som fettet över byxkanten spelar roll. Det är därför jag har insett att min hjärna behöver hjälp. Hjälp att ändra tänket och relationen till mat och träning. Allt går hand i hand." Tankarna snurrade mycket de närmaste dagarna. Det här skrev jag dagen efter:" Normalt är ett sjukt ord. Jag hatar det ordet. Vem bestämmer vad som är normalt egentligen? Jag vill inte in i ramen normal.Tänket måste bli sunt. Jag vet att mitt midjemått behöver minskas mycket för att det skall vara hälsosamt och minska risk för hjärt och kärlsjukdomar i framtiden, samma sak med min vikt och mitt BMI. Det är endast för att kroppen skall må bra och hålla sig frisk, inte för att jag skall bli normal. Det är kroppen jag vill ta hand om. Den bär mig varje dag men den orkar inte hur länge som helst. Jag vill orka springa, jag vill vara stark och jag vill vara smidig. Jag vill gå ner i fettprocent. Jag avslutar sällan grejer. Särskilt när det har med mat och träning att göra. Det är alltid något som kommer i vägen eller så ger jag upp. Det finns alltid en ursäkt eller anledning. Även om jag ofta är impulsiv och det här med Itrim var det med så ser jag det här som min chans att en gång för alla bli sund och hälsosam. det här är ingen tillfällig lösning. Alla vanor skall bytas ut och förbättras. Jag skall göra det här, jag kommer att fixa det här. Nu går jag mot livet. Sund, frisk och hälsosam." "Allt gick så snabbt. Jag har alltid varit medveten om mina extrakilon (det kanske är dags att börja kalla det för övervikt). Men jag har aldrig känt mig så främmande i min kropp som jag gör nu. De senaste månaderna hade jag till och med börjat känna mig bekväm och accepterat den. Sen var det som att en blixt slog ner. Jag kom på hur mycket den hindrar mig, vad mina matvanor gör med kroppen och med min hjärna. Det kanske är såhär det går till. År av ständiga försök och "nystarter", tappra bestämmelser av att tänka om, tänka smart och bättre. Varje gång blir det ett misslyckande. Det kanske övergår till en tro av acceptans, men sanningen är att man ger upp. Man orkar inte. Man tror att allt är okej för att man vill inte känna en än gång att man har misslyckats. Så man nöjer sig, det här är jag, det är såhär jag ser ut, jag kan inte gå ner. Det är inte meningen att jag är smalare. Man släpper allt för ett tag. Jag gjorde i alla fall verkligen så. Sen var det faktiskt en blixt. Den bara föll ner och slog i mitt huvud. Jag mår inte bra, min kropp, mår inte bra. Jag är fångad i det här skalet. En chans till, det är jag värd. En riktig chans att må bra. Jag behöver ju hjälp för jag lyckas inte själv. Jag kan inte. Den där skylten jag har gått förbi varje dag. Itrim. Det är meningen att jag skall göra det här. För mig." Jag blev satt på matsedeln Snabbt med tre veckors Rivstart först. Rivstart betyder kort och gott svält. Nej inte riktigt. Men tre veckor på flytande föda i form av Itrims soppor och shakes. VLCD = Very Low Calorie Diet, 600 kalorier per dag. Det är det enda förutom två liter vatten som man skall hälla i sig. Det som händer är att man tömmer kroppen på all bränsle och samtidigt så bryter man hastigt alla sina vanor. Man vet vad man skall få i sig varje dag. Det är påsarna, inget annat. Man behöver inte tänka. Man är hungrig men nu är man med och har en coach som följer en. Man fuskar inte. Man är också med i en grupp, man fuskar inte. Man betalar för allt, man fuskar inte. Det är inte värt det. Man är ju nyfiken på om man får samma resultat som alla andra. Som vanligt så hade jag otur. Jag hann inte ens med en hel dag på min diet förens jag blev sjuk. "Dag två med VLCD. Det är svårt att bestämma hur jag mår eftersom att jag lyckades bli sjuk inatt. Kanske är det en fördel att jag ligger i sängen och mår skit istället för att röra på mig för att då kanske kroppen vänjer sig med att svälta. Vad vet jag? Igår var det många blandade känslor. Mest frågade jag mig själv om det verkligen är värt det. Skall jag inte få njuta av mat och godsaker på kanske mer än två månader? Skall jag lägga ett år av mitt liv i Itrims händer? Försöker att vända på det: Två månader av mitt liv är ingenting, det är inte ett år heller. Heja mig!" "Dag sju med VLCD. Dag sex som sjuk. Jag måste säga att nu är det jobbigt, riktigt jobbigt. -2,3kg i alla fall. Det känns lite som: Jaha? Och? Stillasittande i flera dagar. Ingen ork. Sus i huvudet. Ont i halsen. Feber. Illamående..ja allt man kan tänka sig. Jag har vart arg mycket. Arg och ledsen. Kanske för att jag är sjuk och dagarna är långa. Man hinner tänka så mycket. Inte leva eller träna, testa på sin nya livsstil. Det suger, det är verkligen skit och pannkaka alltihop. Jag är arg på mig själv att det skulle behöva gå såhär långt. Varför kunde jag inte bara äta bättre? Jag kunde lika gärna chocka kroppen genom att börja äta extremt nyttigt. Det hade varit bättre. Istället skall jag plåga mig själv och svälta med en jävla massa pulverpåsar varje dag. Vad fan är det bra för? Sju dagar är snart klara. 14 kvar. Två veckor. Hoppas på ljusare tider sen. Det här är en läxa. Jag skall klara det. Det här är skit. Men fan, jag skall klara det." "Samma dag. Lite gladare. Fina människor gör en glad i själen." Det känns som evigheter sen, men nu när jag läser det jag har skrivit så kommer jag ihåg hur arg och frustrerad jag var. Kroppen skrek efter kolhydrater och socker. Något att tugga på. Det var plågsamt. Jag tyckte så synd om mig själv som aldrig blev frisk heller. Jag kände mig så himla ensam och tyckte att ingen någonsin skulle kunna förstå vad jag går igenom. Det gick så långt att jag faktiskt släpade mig till Itrim på en lördag och ville avbryta allt, jag försökte skylla på att jag aldrig blev frisk och jag behövde mer kalorier att leva på. Det var sant till stor del men samtidigt ville jag bara att allt skulle vara som vanligt igen. Jag ville fega ur. Jag fick avslag då min coach inte jobbade. Kom tillbaka på måndag om det inte känns bättre, så pratar vi om det då. Måndagen kom och ja, jag mådde bättre. Tack och lov att jag inte avbröt bara för att jag var svag och inte trodde att jag kunde stå emot längre. Ännu en fördel till att gå med i ett sånt här program; man får inte göra som man vill. Jag kände att Gud skrattade åt mig. Jag vet att jag tittade upp bland molnen och tänkte för mig själv; Du som finns där uppe, nu har du roligt va nu när du får jävlas med mig när jag är som svagast både känslomässigt och fysiskt. Fy vad du är elak. Såhär i efterhand är det komiskt och sorgligt på samma gång. Så sårbar. Jag vågade ännu inte riktigt stå för vilken resa jag hade gett mig in i, nu förstår jag varför. Jag trodde inte på det, jag visste inte hur jag skulle försvara det här, hur jag skulle prata om det. Jag visste inte om det fungerade eller hur det funkade. Jag kunde ju inte stå för något som fick mig att svälta och låta kroppen lida. Det går ju inte.   Tillslut blev jag frisk. Jag kom tillbaka till jobbet. Det blev nån jobbig dag när hungern kom ikapp trotts att den hade avtagit rejält. Jag insåg snabbt att denhär dieten inte var hållbar. Att arbeta på en liten förskola med måltider tillsammans med barnen kändes inte bra. jag kunde inte få in tid att gå undan och svepa i mig en shake. Jag ville vara delaktig på lunchen utan barnens frågor om varför jag inte åt. Jag är glad att min coach inte ifrågasatte så mycket utan lät mig börja med en måltid per dag enligt deras metod; Handfast minus = en knytnäve protein och tre knytnävar grönsaker. Undvika kolhydrater och fett. Jag njöt och jag var nöjd. Det var första gången jag kände att det här kommer funka bra för mig. Tre veckor med VLCD sprang iväg och sen gick jag in i LCD = Low Calorie Diet. Då får man börja tugga, äntligen! Jag väljer att äta Itrims barer i olika smaker och jag står fortfarande fast vid en måltid om dagen. Mitt intresse för mat har växt och jag håller på och lär mig vad som är bra för mig. Vad min kropp mår bra av att få i sig och vad den egentligen avskyr. Allt faller på plats. Jag är inte uppsvälld längre och jag har inte ont i magen på samma sätt. Allt på grund av att kroppen inte får i sig en massa socker, fett och dåliga kolhydrater. Även om jag längtar efter stabiliseringsfasen och att jag kan börja äta "allt" igen så känner jag verkligen hur bra min kropp mår och den känslan är oslagbar! Det är det som sätter grunden och gör det värt för mig att välja rätt. Jag har blivit så kritisk. Läser på det mesta och upptäcker dolt socker i så mycket produkter! Känner verkligen att jag inte saknar snabbmat. Jag är inte sugen på pizza för jag vet hur gott det är med rostade morötter! Mums! Men vad har hänt? Jag vet vad jag vill äta och vad jag inte kommer att må bra av. Det är lite skrämmande men samtidigt är jag så nöjd! Ibland känner jag mig hjärntvättad men det gör mig ingenting för i slutet av dagen får det mig att göra bättre val och må bättre. Som exempel så har jag fått svar på att jag är känslig mot gluten, även om jag har anat det väldigt länge så förstår jag nu att jag verkligen är det. I och med att jag nu inte äter ifrån stora kolhydratskällor så kommer det vara enklare för mig sen att välja bort det och veta att jag inte kommer få ont i magen. Att gå på gruppmöten trodde jag aldrig skulle vara roligt. Jag var fylld av fördomar och tänkte att det kommer vara som på ett AA-möte fast med tjockisar. Så fel jag hade. Gruppen är blandad ända ut i fingerspetsarna. Ålder, kroppar och mål är helt olika. Det alla har gemensamt är att alla vill lära sig, förändra sig och alla har ett eget mål som de jobbar mot. Det är faktiskt roligt. Så mycket jag lär mig! Om mat och om tankar. Om samhället och hur man offtast fungerar. Det är häftigt att bli hjärntvättad positivt. Jag blir fylld med fakta och positiv energi på mötena, jag håller på och lär mig! Sen kan man självklart inte leva helt "felfritt" resten av livet men när man har alla verktyg och grunden är byggd och satt så att man vet att den håller då gör det ingenting om något går lite snett eller om man njuter av något som är mindre bra lite för mycket eftersom att då kommer det vara så himla lätt att komma in på rätt spår igen och det är allt på grund av att det är det som är ens vardag. Det är inte det nyttiga och hälsosamma som är en period och ett igenomtänkt val utan det kommer vara det mindre nyttiga som blir igenomtänkt och att man väljer själv att nu skall jag äta det här och det kommer inte göra skada på mig. Jag kommer inte att komma in på fel spår. Jag har också träffat en tjej i min grupp som jag klickar otroligt bra med! Det är viktigt att ha någon att bolla sina tankar mot, någon som verkligen förstår. Vem gör inte det bättre än någon som går igenom exakt samma sak? Jag tror att jag har hittat en vän att dela den här resan med och förhoppningsvis fortsätta hålla kontakt med.   Jag har inte skrivit något om träningen och det är mest för att jag precis har kommit igång. Det tog sån tod för mig att bli frisk ifrån förkylningen, men nu följer jag min plan. Två gånger i veckan. Realistiskt och lätt att klara av. När det går automatiskt så kommer jag att öka. Nu jobbar jag med att arbeta upp min grundstyrka och att få upp lite kondition försiktigt. Jag har fortfarande foten att ta hänsyn till, därför tar jag det försiktigt. Men det går bra. Ännu en sak med det här programmet som har varit bra för mig. När jag blev frisk så visste jag att jag var tvungen att börja träna på en gång, jag kunde inte låta det rinna ut i sanden och låta det gå längre tid, som jag antagligen hade gjort innan. Nu hade jag inget val för min coach hade koll på mig. Cirkelträning med maskiner. Enkel träning, tre varv, 30 minuter och sen är man klar. 30 minuter hinner alla med. Itrims koncept är toppen. Alla kan vara med efter sina egna förutsättningar.Det blir ens vardag. Att alla val blir självklara och man inte behöver fundera. I efterhand värdesätter jag tortyren som man går igenom som start och med ett litet skratt tänker jag att klart som fan alla klarar av det här. Vem vill svälta igen? Vem vill må skit de första veckorna? Ingen! Det är därför det är så få som misslyckas. Så, jag har gått in i min sjunde vecka. Över sex kilo lättare sen start 22/8 (över 9kg sen i somras) och jag börjar känna mig hemma i mig själv. Jag märker själv hur bra jag börjar må och att jag är piggare. Jag skäms inte längre för vad jag gör för jag vet att jag kommer att lyckas. Det här är min resa och den har egentligen bara börjat men allt som har hänt inuti mig det går inte att värdera och inte heller att beskriva med ord hur mycket jag än försöker. Jag vill att andra skall förstå, jag vill att omgivningen skall förstå att det inte bara är en diet, det är en renovering i hela sig själv. Det är ingenting tillfälligt. Det är som att lära sig gå på nytt och som att jag har fått en ny hjärna. Jag kan själv inte förklara hur det här har hänt. Men det är det bästa jag har gjort för min kropp och det bästa jag kommer att göra. För jag har långt kvar, men nu vet jag att det kommer bara bli bättre. Jag är medveten om att när jag väl skall börja äta mat alla måltider igen så kommer det att bli en kamp men förhoppningsvis kommer mitt nya intresse för matlagning och med bra planering att göra det enklare. Det kommer alltid att komma dåliga dagar men Itrim finns hela tiden med en och man kan luta sig tillbaka med frågor och hjälp. Man får alla verktyg, det blir inga konstigheter och inte besatthet kring kalorier. Det handlar om bra mat och att lära sig hur mycket man behöver. Sju kilo kvar. Fem kvar tills min upptrappning börjar. Jag är så himla redo. Jag kommer att bli mitt bästa jag och jag kommer att leva ett liv som jag själv väljer. Jag kommer att göra vad jag vill göra och som jag mår bra av. Man lever faktiskt bara en gång och den gången skall vara underbar. Negativitet skall inte existera och man skall inte låta sig påverkas av människor runtomkring en som egentligen inte vill en väl. Det finns alldeles för mycket avundsjuka och det är många som har svårt att unna andra lycka och välgång. Den här texten är skriven ifrån mitt hjärta och är väldigt utelämnande. Att lägga ut den offentligt känns läskigt men samtidigt är jag redo att börja dela med mig för det är så långt har jag tagit mig nu. Jag skäms inte för mina tankar jag hade förut och hur jag såg på mig själv för det är inte jag längre. Det känns som en helt annan person och jag har tagit mig bort från det. Jag är glad, på riktigt. rätt igenom hela mig är jag lycklig över mig själv. Nu vet jag att jag kan och ändå har resan bara börjat.   Nästan 10 kilos skillnad, man skall inte titta så mycket på siffror för bilderna säger allt själv. Jag var för blind för att se men nu förstår jag hur mycket som faktiskt har hänt!