en rörig text om ångest och sådan skit

Det har tagit mig så lång tid att ta mig dit där jag är idag. Att våga prata och berätta att jag inte mår toppen hela tiden. Att öppna upp en smula istället för att stänga in precis allting. Jag har börjat att prata med mina vänner, med kuratorer och låta andra ta del av sådant som jag tidigare hållit för mig själv. Det borde ses som ett framsteg. Det borde kännas bättre. Till viss del gör det väl också det. Grejen är ju bara den att jag kan må så kopiöst dåligt över att ha sagt någonting och det kan vara jobbigare än att hålla tyst.   Visst ibland känns det bara bra av att prata om det. Sitta med en vän och snacka psykiskt välmående på ett avslappnat sätt. Diskutera hur man kan må emellanåt. Ta upp sådant som kan vara tungt utan att göra någon större grej av det. Ibland känns det, med andra ord, bra. Men ibland känns det åt helvete.   Jag avskyr känslan av ångest som kan fylla en när man berättat för någon att man har mycket ångest med jämna mellanrum. Att man haft ett självskadebeteende. Att man blivit misshandlad. Att man varit riktigt jävla nere i perioder. Ibland skapar det en känsla i mig själv av svaghet. Att jag inte borde visa upp mig själv som "utsatt" när man egentligen vet att man är stark som in i helvete. Jag tror att det handlar om en djupt inpräntad idé i mig att man inte ska gnälla över småsaker. Även om psykiskt välmående är allt annat än någon småsak så känns det som om jag inte borde "tycka synd om mig själv". Det finns ju andra som har det värre. Det finns ju andra som inte kan fungera i sin vardag. Som måste äta medicin och få olika former av stöd för att klara sig över huvudtaget. Jag stänger ju bara in mig på mitt rum och gör ingenting i några dagar tills det har gått över. Tills känslan av total tomhet har försvunnit för den här gången. Tills jag mår bra igen.   Jag fullkomligt föraktar känslan av att inte bli betrodd när man berättar för någon att man faktiskt har ångest ganska så ofta. Hur kan jag som alltid är så glad och så social må dåligt. Det är väl klart som fan att folk mest ser sidan av mig som skrattar och som pratar för mycket. Det är ju så jag mår för det allra mesta, speciellt när jag är omgiven av människor. Det är ju när jag inte kan distrahera tankarna på någonting som ångesten kommer och slår mig i magen. Som tomheten kommer och fullkomligt förlamar mig.    Jag hatar den där tomheten lika mycket som jag hatar ångest, men allra mest hatar jag kombinationen. Att inte känna någonting alls kombinerat med små attacker av ångest. Att inte kunna tänka alls för att sedan bli som överfallen av en ångest som förlamar hela kroppen. Att inte ens känna sig kapabel till att ta sig ur den lilla svackan som man hamnat i. Att få tvinga sig till att gå upp ur sängen, träffa vänner, gå till gymmet och åka till stallet. Man pushar sig själv så mycket som det bara går för man vet att om man bara härdar ut lite lite till så kommer det att släppa. Den här gången också. Det är ju så som jag fungerar.