orimligt och ovettigt som in i helvete

Ni vet när man sitter i baksätet på en bil och egentligen borde vara helt jävla överlycklig för att man haft det så himla bra. För att man jämt och ständigt omringas av fullkomligt apbra personer. Men istället för att vara så där helt jävla överlycklig så känner man sig snarare lite tom, ledsen och förstörd. Man har ett hål rakt genom bröstkorgen av saknaden efter något som är så helt jävla ouppnåeligt och omöjligt som någonting möjligtvis kan bli. Man vill inte ens nå det där ouppnåeliga och omöjliga men man kan ändå inte låta bli att sakna det som var något kompiöst. Hata sig själv en smula för att man inte kan vara mer varsam. För att man tenderar att ganska lätt bli förstör och självförakt leder självklart till dubbel förstörelse.    Hel jävla idiotiskt.   Och det är inte meningen att söka empatier och sympati. Inte alls. Men man kan sitta i ett baksäte, i sin säng, på cykeln hem från jobbet, eller gå mot sin lägenhet med en påse Max klockan 23:43 och känna sig helt jävla meningslös. Som om livet runt omkring bara fortsätter och man liksom tvingas att följa med även om man blir mer och mer fucked up.   Man tänker att saker och ting löser sig om man bara skulle börja käka mer ekologiskt. Om man lär sig att bli måttlig och en smula balanserad. Om ens kost kanske inte består av pizza varje dag flera veckor i rad. Om ens röv tydde på några fler gjorda squats. Om man somnade med någon annan, någon som man skrattar med, varje jävla natt. Om ens garderob bara var lite mer fab och om ens lägenhet andades lite mer perfektion. Om ens instagram var lite mer skön, filtrerad, tillrättalagd och kanske framförallt uppdaterad. Om ens blogg var lite mer besökt och kommenterad. Om ens jobb var lite mer fancy och om ens konto inte snuddade vid noll lika ofta. Om ens liv bara verkade lite bättre, lite skönare, lite finare, då skulle man ju också vara lite bättre, skönare och finare.   Det är så jävulskt farligt att tänka så. Slit som ett djur för att få en så fabig garderob som det bara går, squata som in i helvete, ät ekologiskt tills du skulle spy floder av minsta lilla besprutningsmedel. Det är inget fel i det. Felet ligger i när de där sakerna grundar sig i ett självförakt. När man gör det för att man tänker att då kanske man blir lite mer älskvärd och då kanske man också kan älska sig själv en aning. Världens bästa jävla intentioner kan vara fullkomligt förädiska om anledningen är avsky för sin egen person, för sitt liv, eller för tron på en dämpad ångest.   Ta tag i sitt liv är en sak, rusa rakt in i en bergvägg med tvång och måsten är en helt annan. Ta en paus ibland. Låt allting stanna. Det är okej att bara vara ibland. Inte vara filtrerad, tillrättalagd och skön hela tiden.