på en gata mitt i stan

  Tjugotvå komma två kvadratmeter. I samma stad. Ny adress. Lyssnar på tillfälligt sommarreng mot markiserna utanför fönstret.  Tänker på mig själv. Tänker på honom. På henne. På möjligheter man har framför sig och på sådant som man krossat totalt. Tänker så jävla mycket och samtidigt inte alls.    Skapar mitt egna lilla liv steg för steg. Går vidare fastän jag ligger lite efter. Började lite senare än vad jag borde, men små små steg framåt. Låtsas att saker och ting fastän de emellanåt är åt helvete. Att vara för mig själv är väl inga problem, men hur fan går man utan honom? Pendla mellan krossad och stark som fan. Så jävla dramapatetiskt att det blir tragiskt.