patetiska förbannade hjärtat del nitton

  Ni sitter i den där löjliga vita soffan som är så minimalisk att den inte ens förtjänar namnet. Över en vadslagning, som faller i stil med sådana intärna skämt som ni haft för er under de senaste åren, så kysser han dig på munnen. Du blir så paff att du inte kan hejda ett skratt att trilla fram och era läppar avlägsnas från varandra. Du säger att du i ärlighetens namn inte trott att han skulle kyssa dig och han svarar att det kanske inte var så genomtänkt. Ni försöker att hitta ord som kan fylla vetskapen om att ni kommer att hångla upp varandra så jävla hårt inom några minuter. Du släpper efter och låter dumheten ta över när du säger till honom att det är lika bra att han kommer närmre. Med sitt förbannade helvetes leende säger han att det är din tur att komma närmre.   Du lovade dig själv att det inte skulle bli så här. Han lovade dig att det här inte var vad som skulle hända. Du sa ju, och du var så jävla stolt över att du bestämt talat om för honom att det inte skulle bli någonting om det innebär att du skulle få småspringa för att hinna med sista bussen. Mellan kyssar sa han att du inte skulle behöva det. I duschen sedan så velade han. Sa att morgonen alltid blev så jobbig. Så med tårar i ögonen gick du fem minuter därpå med mobilen i ett krampaktigt tag i vänsterhanden medan regner duggade ner på den gatlyktebelysta trottoaren. Du ringde han. Sa att han var dum i huvudet som lät dig gå sin väg. Han grät och sa att han aldrig känt sig så elak. Att han kände sig fruktansvärt. Du viskade med gråtförlamad röst att du minst av allt ville kliva på den där bussen. Att du ville att han skulle be dig om att komma tillbaka. Allt du ville var att få sova med hans andetag vid ditt öra. Få älska honom. Fläta fingrarna. Kyssa honom. Vara millimeter nära. Det brast i bröstkorgen. Kändes som om revbenen skulle bändas av på mitten. Knäckas lika enkelt som tändstickor mellan fingrarna. Men allt han sa var förlåt.