Sist men inte minst

Pratade med mamma idag. Hon berättade att mina fröknar när jag var 3-4 år kallade mig för vandraren. Jag kunde inte välja aktiviteter och ville vara med överallt. Stackars mamma. Tänka sig att en aktiv Unge som jag tillslut fann sig till ro fast samtidigt är på språng i livet. Och de där pedagogerna, jag kom nånstans i min vandring. De tyckte min bror satt tyst och lekte så de var väll aldrig riktigt nöjda. Tänk vad kul att alla barn är olika. Längtar tills man får en till unge. Så man kan JÄMNFÖRA 😜