Tro det eller ej

Nu mina kära vänner börjar detta fantastiska USA år gå mot sitt slut ... believe it or not. Så för att göra det bästa av situationen valde jag att följa med familjen till le ski house för en sista riktiga helg tillsammans. Det hela känns fortfarande väldigt overkligt och jag fattar nog inte riktigt vad som händer än. Att jag förra helgen såg detta helt magiska place för sista gången. Satt framför den enastående brasan medan vädret utanför höll sig under minus strecket. När sol och lite mer värme tittade fram begav jag mig på en promenix, försökte rensa tankarna en aning, andas frisk luft och på något sätt förstå allt som händer just nu. En sväg till poolen blev det iallafall. Såg på när mina små sötnosar simmade runt som aldrig förr och förundrades över hur galet mycket de växt upp detta året. Lille Chase kunde knappt simma då vi besökte poolen för första gången tillsammans och nu leker o hoppar han som aldrig förr på dne djupaste delen. Kunde heller inte motstå att ta diverse olika bilder på den helt makalösa omgivningen. Inte heller mina små nissar. På söndagen var det även dags för Ryan att ha ett av sina race, och eftersom jag aldrig sett honom innan kände jag att: Det är nu eller aldrig. Så hike upp till backen it was, jobbigt som piiiiiiip men visst klarade vi detta. Så värt det likaså! för det går nog inte att beskriva hur stolt jag var när jag såg denna mycket välkända filur svischa ner för backen i full speed! Gosh så duktig! Så ja, det var min helg det. Nu har en ny vecka sprungit fram, och det är snart dags att säga hej då för en liten stund. Hela veckan har jag gått runt i någon slags dvala. För samtidigt som jag just nu är så himla taggad på vår resemånad, så gör det så fruktanväsrt ont att veta att efter denna resemånad är det dags att säga hej då till min fina familj här borta. Samt lämna landet som fått mig att växa som person, gett mig möjligheten att få uppleva så himla mycket oförglömliga minnen och landet som gett mig mina tre små bröder som betyder så otroligt jävla mycket för mig att bara hälften vore nog. Kan inte fatta att jag efter detta år ska lämna dem och inte veta när eller om vi någonsin kommer ses igen. En sak är dock säker, jag kommer alltid finnas här för dem, vart på denna jord jag än befinner mig, precis så som de funnits här för mig. De är en del av min familj nu. Nu och för alltid. <3