livssituation

Jag önskar att någon hade sagt till mig tidigare att man aldrig växer upp. Har väntat några år nu på att livet bara ska bli lättare att förstå, har alltid trott att när man blir "vuxen" så kommer allting falla på plats och bli enklare. Men icke! Största lögnen. Man blir aldrig vuxen, åren bara går och sakta men säkert inser man att det enda som ändras att pressen och ansvaret på sig själv. Hemskt hemskt hemskt. Det kanske är därför man inte berättar sånt här till de unga, man vill hålla dem lyckligt ovetandes.  Jag känner mig mer vilse nu än jag någonsin har varit i mina 26 år här i livet. Det är svårt att erkänna ibland att man inte har koll på livet för man vill ju inte visa sig svag men jag måste erkänna: jag känner mig liten och svag och VILSE! Så otroligt osäker på vart jag är på väg och hur jag skall ta mig dit. Vill jag ens bli lärare? Kommer jag ens klara av utbildningen med vettet i behåll? Jag vet att det personliga måendet är otroligt viktigt men hur vet jag om jag faktiskt behöver ta det lugnt eller om jag bara är lat? Ibland vill jag bara hoppa av allt och börja jobba på Ica, släppa alla framtidsplaner och bara avsluta allt som ger mig stress. Men då knackar ångesten på och frågar vad mina mål är i livet och hur jag skall ta mig dit om jag inte försöker?  Vet inte om jag skall skylla på sociala medier, smartphones osv. för att de tar min tid som jag borde lägga på att fokusera och tänka framåt, ta ansvar. Orkar inte, behöver nog terapi men är så nere på botten mesta dels av tiden så orkar inte ens ta tag i det. Är expert på att skjuta undan mina tankar och ljuga för mig själv och alla andra. Men får också panik när jag inte tar tag i någonting vilket bara får allt att bli värre. Hur bryter man den onda cirkeln? Hur vet man vad som bör prioriteras? Hur blir man nöjd med sig själv fast man inte är "den perfekta människan"? Hur, hur, hur och varför. Livet är tungt och det skall det väl vara ibland. Men skall det vara så här tungt? Är jag klen eller är tyngden allt för stor? Jag är bara trött.  Vet inte riktigt vad jag vill säga med allt detta men kändes som att jag behövde släppa ut lite och bara berätta hur det ligger till. Känns som att jag håller inne på någon stor hemlighet hela tiden. Håller upp en bekymmersfri fasad ibland (tror jag i alla fall, den kan ha blivit genomskådad)  för att folk inte ska veta något och ställa jobbiga frågor. Är expert på vita lögner och sugarcoating. Om någon frågar hur skolan går säger jag något vagt som: "jo, det är tungt men det går nog". Stor lögn. Har inte gått till skolan sen i påskas, ligger efter med skoluppgifter sen typ oktober och får panikångest direkt jag tänker på det. Skjuter undan tankarna direkt de dyker upp och får PANIK när jag tänker på skolan. Vill bara hoppa av men då får jag panik över vad jag skall göra till hösten, borde ju plugga och få detta bortgjort. Vill inte, orkar inte, klarar det inte, vad ska jag göra? Och hösten kommer bara närmare och närmare. Tror lösningen är att börja vara ärlig om allt och faktiskt erkänna att det suger och på något moget sätt komma fram till vad jag vill göra. Borde kanske bara kontakta skolan och pausa utbildningen. Nu är det bara mer stressande att veta att den ligger och väntar. Kan inte slappna av och riktigt fundera över framtiden när det ligger och flåsar mig i nacken. Men vad skall jag göra om jag inte pluggar? Måste ju skaffa en jobb i så fall så jag ändå kan gå runt på något sätt. Önskar vakten kunde erbjuda mig en heltidstjänst, är för feg och klen i mig själv just nu för att ens våga fråga. Det är ett för stort beslut att hoppa av utbildningen, önskade att någon kunde göra det åt mig så jag slapp ta ansvar. Ansvar är nog min största mardröm. Sen har stressen över skolan spillt över på alla andra delar i mitt liv. Tycker det är väldigt jobbigt att vara social, kontakta vänner,  ta tag i småsaker. Tappade bort min plånbok för typ 3 veckor sen men det tog mig 2 veckor att orka spärra kort osv för att även det lilla stressade mig. Oklart om skolan är grunden till allt men något är det, har t.o.m. tappat matlusten. Äter mat såklart men ingenting är intressant. Och lägenheten är KAOS. Alla som känner mig vet att jag är rätt noga med att ha det städat. Har nog aldrig haft det så här stökigt förr, orkar inte städa ens. Borde nog söka hjälp. Gick på ett info-möte om psykisk ohälsa i början av sommaren och allt de sa stämde så otroligt bra in på mig. Det var en skön känsla att veta vad som är fel på mig typ men fick också panik (igen) för att jag inser att det kommer ta mycket energi att ta sig ur det. Har inte haft kontakt med dem sen juni men borde nog boka in ett möte tror jag. Men, sen är jag ju expert på att skjuta upp saker och ting. Jaja, kändes ändå skönt att jag skrivit allt det här. Känns som ett steg i rätt riktning :) tackochhej!