EN DAG I TAGET

Idag har jag faktiskt tänkt på det här med att skriva av sig. Jag kanske behöver det? Jag menar, jag är en person som alltid ska vrida och vända på saker, fram och tillbaka, upp och ner. Inte ens mitt eget huvud hinner med alla tankar som samlas i min lilla hjärna. Det är härligt att låta det spruta ut över tangenterna. Därför är jag här igen. Den här dagen var bättre! Den startade vid 5, med en powernap vid 12 har jag hunnit med läkarbesök, möte, veterinär, jobb, handling, städning och nu kattmys i sängen med datan i knät. Mitt i allt så orkade jag till och med tvätta håret! Underbart! Jag älskar att ha ork till att få saker gjorda! Jag mår bra av det! Idag har jag ingen ångest. Den var nog nära där ett tag, fast ändå inte. Jag var mer rädd för att den skulle komma tillbaka. Jag får så svårt att andas då, jag var rädd för att den skulle smyga sig på igen. Men det kom aldrig. Jag försöker nog hela tiden vara glad och peppa mig själv till livet. Men när hela min kropp börjar skrika N E J , då tappar jag greppet. För det är inte den jag är. Jag är inte "ångest". Dagens läkarbesök gick strålande, och efter 2 månaders sjukskrivning fick jag idag tummen upp för att börja träna igen. Jag måste hitta peppen till det! Jag tycker det är så sjukt jävla svårt att peppa mig själv, utan en vän att träna med. Samtidigt får jag som mest gjort när jag tränar själv, men det är svårt att komma dit. Varje sak gör mig osäker, vilket inte gjorde mig innan, men jag vet att jag har kommit ur balans. Kroppen och hormonerna är rubbade. Jag kan inte förvänta mig att hoppa över ett berg det första jag gör, men jag måste försöka hålla igång peppen, så att jag kanske nån gång kommer lyckas. För inget händer över en natt, ellerhur?