MIN LUFT TOG SLUT

På något vackert sätt så återvänder jag alltid till bloggen. Antingen för att jag känner mig inspirerad, eller för att luften på något sätt går ur mig. Denna gång var det luften som tog slut. Tydligen är jag en lycklig person, jag är en människa som utstrålar energi och glädje. På insidan känns det däremot som att jag ruttnar. De senaste månaderna av sjukdom, medicinering och näst intill för mycket sömn har gjort sitt. Läkarna säger att jag är i en negativ spiral och att jag som så ung ska kunna ta mig ur den. Men veckorna går och jag kommer inte ikapp livet. Varje dag tänker jag att jag ska försöka på nytt. Jag ska vakna tidigt, jag ska få i mig frukost, göra mig i ordning, åka till jobbet. Men planen spricker bara så fort jag öppnar ögonen, jag klarar inte av att gå upp i tid, sen blir jag stressad och äter aldrig någon frukost. Att göra sig i ordning ger mig ångest. Något som jag faktiskt tyckte om innan, göra mig fin. Men jag känner mig inte fin. Aldrig fin nog. Vilket också har förändrats, för så kände jag aldrig innan. Så jag åker till jobbet, i gamla mjukisar, ofta kommer jag för sent och får ännu mer ångest. När jag kommer fram känner jag att ingenting spelar någon roll längre. Jag hälsar på alla och åker hem igen. Varför gick jag ens upp från första början? Jag har aldrig ens reflekterat över ordet ångest. Men här sitter jag nu och är fylld av den. Den äter upp mig, och jag får ingen luft. Jag har ingen lust. Jag vill att det nu ska komma en förändring från ovan. Idag lyssnade jag på ångestpodden och avsnittet om längtan och saknad. Jag saknar mitt förra jag, det "jag" som var glad, som inte kände sig ensamt i ett rum fyllt med människor. Jag vet inte om allt detta beror på mens, mediciner och dåligt väder, eller om det är här för att stanna. Det är så det känns. Som att det aldrig kommer bli bra igen.