En i mängden DEL 3

Där springer jag flåsande samtidigt som tårarna rinner och alltid jag kan tänka på är mamma, vart är min mamma, jag måste till mamma.Kramar hon mig nu så kommer allt bli bra igen.Det var mellan 2 lektioner på i 6an som jag stod untanför lektion salen med några klasskompisar och väntade på att läraren skulle komma.Vad vi pratade om eller hur vi kom in på det är ett minne blott men rätt vad det där så säger den ena tjejen att folk i samhället sägeratt min mamma är en hora och det kanske stämmer.När jag hörde dom orden så var det något som brast inom mig. I famnen höll jag en mapp och någon större bok. Utan att tänka på vad jag gjorde eller vad jag borde göra så lyfter jag min samling av mappen och boken ovanför huvudet och dunka hela paketet rakt på denna tjej, släppte allt och sprang där ifrån. Jag bara sprang och sprang tills jag kom till skolan betydligt längre bort där min mamma då studerade.Vet inte helt vad som hände sen men det slutade med att min mamma följde med mig till skolan lagom tills lektionen var slut.Där satt vi då och pratade med läraren och de andra tjejerna som var närvande vid händelsen.Alla blå nekade att de orden som sagts om min mamma ens blivit sagda vilket gjorde mig förbanna rent ut sagt.Men kommer ihåg att vi senare stod vid skåpen och tjejen bad om ursäkt och vi gick till lunchen tillsammans som om ingethade hänt. Det beundrar jag nästan med barn. Man kan så lätt lägga allt bakom sig och gå vidare som ingenting hänt och fortsätta skrattaoch vara glada. Det var på något sett lite enklare när man var liten trotts alla de bekymmer jag ändå hade. För mig så är min familj helig. Det finns inget värre för mig än att se min familj skadas på något sett. Jag har nu 3 sysken. 2 bröder och en syster och utöver dom så ingår ju min mamma och pappa samt nu min sambo och mina egna 2 barni min familj. För dessa personer så finns det inga begränrsningar för vad jag skulle göra. De är min trygghet för vad som än händer så har jag alltid dom. Dom kan liksom inte bli av med mig även om dom skulle vilja, skämtosido. De har sett mina bästa sidor och mina värsta och de finns alltid här.  Jag och mamma bråkade väldigt mycket under de åren vi bodde i Surahammar. Kommer inte ihåg om vad vi brukar bråka om men en sakjag kommer ihåg mycket väl är att min mamma började skriva brev till mig där hon förklarade hur hon kände efter det jag sagt osv.Jag svarade tillbaka med brev och det slutade ofta med fred haha.. Många av de breven från min mamma har jag sparade än idag.Det var som en trygghet, skrivandet alltså. Jag har alltid haft så svårt att förklara mig och att ta en diskution. Tro migatt om min pappa läser den delen om diskution så kommer han skratta högt då han om något vet hur bra det stämmer.Men i alla fall så har jag alltid skrivit mycket under min uppväxt. Kanske därför jag nu idag bloggar.  Min mamma kämpade med kommunen så mycket för mig och min bror att det tog enormt på henne. Men hon gav sig inte. Hon lämnade sintrygghet och sitt hem kan man säga för våran skulle. För att vi skulle få det bra.Min mamma gör allt för sina 4 barn och jag beundrar henne för det och vill ge henne så mycket tillbaka. Men som ni kanske förstått så flyttade vi nu ifrån Surahammar.Denna gång landade vi i Finspång, min pappa landade i en liten by som heter Rejmyre någon mil utanför Finspång. Anledning till att min pappa valde Rejmyre var för att där bodde min farmor och farfar, farbror med barn osv. Min pappa var därifrån från början så han kom bara äntligen hem igen. Här vart det en vändpunkt för mig. Jag som alltid varit på ett sett en duktig elev i skolan, en relativt snällt barn började nu göra uppror. Jag förändrades helt och sidorna i min bok började sakta att svartna.