Efterspelet

Läs mitt tidigare inlägg innan detta för kontext.  Det tog en tid innan jag började prata om det som hade hänt, någon vecka. Först försökte jag doppa tårna i vattnet genom att fråga pappa allmänna frågor typ "- Är det normalt för vuxna att gå nakna hemma?", "-Skulle du bli arg om någon hade blottat sig för mig?", och så vidare, jag tror jag ville vet att mamma och pappa skulle tro på mig, att de också skulle tycka att det var han som hade gjort fel. Jag var rädd. Men utan anledning. Mamma och pappa fanns där från sekunden jag berättade.  Det var mamma som tillslut lyckades lirka ur mig vad som hänt. Jag skulle sova och hon frågade igen (för 100e gången) om det var något som hänt som jag ville berätta om. Då berättade jag. Hon blev ledsen men försäkrade mig om att jag inte hade gjort något fel och att allt skulle bli bra. Hon berättade för min syster som kom direkt och min pappa som fanns där för mig.  Hon ringde också polisen, de kom och tog vittnesmål, en kvinnlig polis pratade med mig och tog upp initiala uppgifter. Efter det följde en process med polisförhör som filmades, kommer ihåg att mamma inte fick vara med i rummet, de fick mig att berätta allt väldigt mycket i detalj vilket var väldigt jobbigt. Det föll en dom, jag var för liten för att komma ihåg exakt vad utfallet blev i form av rubricering eller straff, men jag vet att jag fick ett skadestånd på 30 000 kr. Jag har fortfarande inte lyckats hitta domen som jag vet att mamma sparat någonstans. Det som verkligen gjorde skada var dock hur de närmast oss agerade. När jag var liten var vi många familjer som brukade umgås vid alla högtider och födelsedagar och liknande. Familjen i vilken förövaren ingick var en av dem. När allt detta kom ut splittrades gruppen, en "familj" (skriver så för jag kan endast tala för de vuxnas agerande och ej barnen och hur de kände eller om de ens visste) valde att otvivelaktigt stå med oss och tog avstånd från den här mannen, en annan familj valde dock en annan väg. De ifrågasatte allt, frågade mig om det inte var så att det var mamma som hade hittat på detta och sagt åt mig att säga det här, de trodde jag ljög och de gav mamma skiten för det. Och så mycket skit hon fick ta, ständiga funderingar om det verkligen var sant, om hon påverkat mig att säga detta för att få pengar eller om det inte var så att jag bara hade lite livlig fantasi och liknande. Detta fick hon utså för att hon är kvinna, pappa fick aldrig någon som ifrågasatte honom, trots att han var lika investerad i detta som mamma. Men det var mamma som utmålades som hysterisk och en lögnerska.  Hon valde att stå upp för mig ändå, fast människor som kallat henne vän vände henne ryggen, jag "fick rätt" för att hon ändå valde att strida.  Jag kommer ihåg att jag berättade för några vänner i skolan, vi förstod inte riktigt vad det var vi pratade om och jag kommer ihåg att jag inte ville säga exakt vem förövaren var för jag ville inte att hans barn skulle få alla att gå emot mig, jag ville inte heller att någon skulle gå emot dem. Det var ju inte deras fel. Direkt efter fick jag en psykologkontakt på BUP, jag gick några gånger och förstod egentligen inte varför jag gick, fick sedan sluta gå. När jag var 17 år hade jag min första panikångestattack, det var fruktansvärt, jag trodde att jag skulle dö, få en hjärtinfarkt. När jag genom logik kunde "tänka bort" den faran tog andra rädslor vid, jag trodde en komet skulle falla från himlen och döda oss alla. Det är en panik som kroppen själv skapar och som är otroligt svår att hantera och leva med, vilken sekund som helst kunde det slå till och fullständigt förlama mig. Tack vare BUP och senare i livet KBT kan jag nu känna när det kommer och stoppa det innan det bryter ut, och kan egentligen säga att jag inte längre lider av panikångest, åtminstone inte i samma utsträckning. Panikångest är dock ämnet för ett annat inlägg.  Något jag haft svårt med genom åren är tvivlen på mig själv, på min historia. Jag VET vad som har hänt, ändå får alla dessa röster från förr mig att ifrågasätta om det som hände verkligen var så farligt, kommer någon annan tycka det eller är det bara jag som överdriver?  Jag har också ifrågasatt mig själv för jag kommer på mig själv med att vilja förlåta den här mannen, jag kan ibland tänka mig honom och känna att det är tragiskt som det blev och känna att jag inte vill vara arg på honom. När jag tänker så så börjar jag tvivla, var det han gjorde verkligen så hemskt om jag kan tänka mig att förlåta honom? Borde jag inte vara arg? Likadant känner jag när jag träffar hans fru och känner att jag vill vara trevlig mot henne, få henne att känna att jag inte hatar henne (trots att hon stod vid honom även fast hon fått höra vad jag berättat), borde jag inte hata henne om det nu var så hemskt?  Hade någon annan berättat min historia för mig som sin egen hade jag tyckt att det självklart var otroligt hemskt och helt sjukt fel, men när det kommer till en själv så tvivlar man. Kanske är det för att det är så vi fungerar som människor, kanske är det så vi fungerar som kvinnor eller så är det kanske så vi fungerar som offer för sexualbrott. I år fyller jag 30 år, jag väljer att berätta om detta nu för att det inte ska få fortsätta äta mig inifrån en sekund till. Jag har inte plats för mer ångest/mörker och det är på tiden att detta inte är det som ska få tynga mig mer.  Detta är min historia, det är min sanning och jag äger den oberoende av vem som tror på mig och inte. Om du har blivit utsatt för sexualbrott vill jag bara be dig om en sak, var varsam mot dig själv och lita på dem som vill dig väl, du vet sanningen och det är sanningen oavsett om någon tror dig eller inte. Jag vet att samhällsklimatet är hårt. Jag tror på dig. / Nathalie