S K V A D E R N

Studenten är, snart. Overkligt snart. Liksom balen och lärarmiddagen nyss var snart, och nu är förbi. Jag är fan livrädd samtidigt som jag är överlycklig. Överjävlalycklig. Livet är så fint och alla vänner lika så. Underbara, fantastiska vänner som håller ihop när det blir slagsmål på krogen. Vi som festar, super, kysser, dansar, spyr och deckar tillsammans. Åh fan klassen. Sluta. Försvinn inte. Vi är ju den där naturettan som kom till Skvadern utan att känna varandra men snart hade klassfester varje helg i Soffes lägenhet. Vi är ju dem som lågrunt och strulade med varandra bara för att vi ville känna. Känna mer än andragradsekvationer. Inte visste vi den där första dagen att de främmande människorna i cirkeln skulle bli våra allra finaste vänner. Inte sådana vänner som man håller i handen och kallar sina bästa, utan sådana vänner man kan skrika åt. Kasta saker på. Bråka med och kalla dumma grejjer men samtidigt tycka så himla mycket om. Vi har gjort allt. Allt fint och allt vackert och kanske lite för ofta, allt det idiotiska. Som att vägra sova under övernattningen i muttern. Som att spela Röda hand tills man blöder. Som att somna över och under varandra på lektioner. Som att spela kort istället för att plugga. Som att klättra på förbjudna tak. Som att bli skrikna på. Och bli skrikna på. Och bli skrikna på. ~ Tack Magnus.~ Som att dricka absinte innan simtävling. Som att strippa inför hela skolan. Skjuta ihjäl lärare med hagelgevär. Parkera på fel sida av den där jävla vägen. Supa ur juiceförpackningar och sedan bjuda lärare. Ramla ner för leriga backar med ballonger i händerna. Vi har gjort allt. Jag vill pausa livet i den här stunden. I just den här stunden vill jag frysa allt. Bara få vara och se och andas. Champagne. Studentmössor. Skratt. Jag vill aldrig glömma hur det spöregnade på oss i måndags. Aldrig glömma hur vi på lärarmiddagen drack ikapp, rökte cigarrer och höll hyllningstal i varandras ära. Jag vill aldrig glömma våra värdelösa steg i klassikerdanserna. Mösspåtagningen. Carls twitter efter bikten och den första studentfesten. Haha, åh. Tiden går sådär fort som gamla människor alltid har påstått. Den går så där fruktansvärt fort som den bara kan göra när man har roligt. När livet är ren och skär lycka. Minuterna som under historielektioner är timmar, har gått och blivit små sekunder. Det kryper i hela kroppen för vi ska snart springa ut. Snart springa ut. Springa. Ut. Vem vill försvinna? Vem vill sluta? Finns det någon här inte som inte består av kaotisk, ångestblandad lycka? Ett rus. Alkohol för all del men detta är något annat. Det som vill tränga ur våra tårkanaler. Det som får oss att hoppa sönder våra fötter i höga klackar. Dansa oss svettiga i varma kostymer. Kärleken till en skola och en gemenskap och en lycka. Den vi snart springer ut ifrån. Framför våra fötter ligger världen. Det är så fint allting. Mina vänner som blivit just mina.Våra tårar och skratta och alla vackra kyssar. Det sitter i väggarna. Älskade klass. Jag vet inte hur många gånger vi bråkat och muttrat och gett varandra blickar som skulle kunnat döda. Jag vet inte hur mycket skit vi sagt. Hur många ord vi kastat. Jag vet bara att vi är bäst i världen på att hoppa upp och ner i Soffes vardagsrum. Att vi äger på att köra Hora, Lambo och Buffalo. Jag vet bara att vi klarat 65 h bussresor och tre års galenskap tillsammans. Att vi nött ut varandra med tiden men fortfarande passar som ett jävla pussel. Ni är fantastiska. Jag är inte den samma som för tre år sedan. Jag är inte sexton år, ovetande, lättskrämd och nervös längre. Jag är någon annan. Någon större och starkare. Bättre än hon som satt i ringen och sa att hon gillade rockabilly bara för att tre andra redan hade sagt det. Efter tre år bland de finaste människorna jag någonsin mött har jag äntligen lyckats hitta mig själv. Tack Skvadern.