Välmående > prestation

Hej kompisar, hur mår ni? Just nu skulle jag vilja påstå att jag mår bra, bortsett från att jag mensar. (Japp, jag har mens! Galet va??) Nä men jag tänkte köra en liten update här och babbla lite om senaste veckan/veckorna. Har haft många bollar i luften, vilket dels har varit väldigt kul och givande, dels ganska tufft, då jag knappt fått en lugn stund till att återhämta mig och mentalt kunna förbereda mig inför nästa utmaning. Jag hatar att vara understimulerad och bokar därför gärna upp mig på så mycket kul grejer så ofta jag kan. Inte så klokt kanske, men men. Jag tror att jag har hanterat vardagsstressen helt ok, då jag lyckats hålla mig fri från sjukdomar hela sensommaren/hösten. Dock så har jag inte alltid varit på topp psykiskt hela tiden. Ett tydligt exempel var under förra helgen när jag var iväg till Blekinge (igen) för medel- och stafett-SM. Jag bröt ihop fullständigt, kände mig som en riktig pina och en skam för mänskligheten. Första gången på torsdagen när vi hade kommit fram till vandrarhemmet vi skulle bo på. Jag visste varken ut eller in, så jag drog på mig mina ytterkläder och flydde ut. Jag hade ingen aning om vart jag skulle gå, jag ville bara bort. Stenåldershjärnan tog över. Det löste sig till slut. Oftast gör det det. Efter ett långt telefonsamtal med världens finaste Ana och ett snack med tränaren kände jag mig bättre. Jag lyckades hålla tankarna i styr och tog mig till A-final med några sekunders marginal på fredagen och kände mig lättad. Mitt andra psykbryt (jag väljer att kalla det så) ägde rum på lördagen under finalen efter att ha bommat bort mig totalt, blivit arg på mig själv, bommat ännu mer, blivit ännu argare och till slut ramlat av att ha stukat foten och råkat sätta krokben för mig själv. Det gjorde ont. Ganska ont i foten, men mest ont i själen. Jag reste mig inte på ett tag. Jag ville inte, jag ville dö i den där jävla gropen jag låg i. Med en skadad fot skulle jag inte kunna springa stafetten, som jag såg så mycket fram emot. Om jag inte kunde springa så hade jag inget att göra där, tänkte jag.Det löste sig också. Stod på startlinjen med en tejpad fot och var fast besluten om att prestera. Faktumet att jag hade ont bortsåg jag från, för jag skulle inte vara värd någonting om jag inte levererade på förstasträckan. Starten gick. Jag hängde med på kartan och fokuserade på mitt lopp. Låg en bit bakom, men klättrade successivt. Jag kände mig stark. Vid andra varvningen hörde jag klubbisarna heja och insåg att jag låg hyfsat bra till. Vecklade upp kartan och möttes av en långsträcka. Fy fan. Jag skulle inte orka. Försökte medvetet höja farten, vilket ledde till att jag tappade kartkontakten och bara sprang tills jag möttes av en äng och insåg att jag hade sprungit toksnett åt höger. Jävla skit. Trampade snett i samma veva och skrek till av smärta och frustration. Testade att stödja mig på foten. AJ. Övervägde att bryta, men med faktumet att jag sprang för ett lag och inte individuellt i åtanke valde jag att fullfölja loppet. Smärtan och den mentala tröttheten bidrog till att jag irrade till resten av kontrollerna, tappade flera minuter och ännu fler placeringar. Efter att ha kommit i mål och fått foten lindad låg jag på marken med foten i högläge och var miserabel i säkert en halvtimme. Trots all hjälp och alla stöttande ord från klubbisar kände jag mig värdelös. Det enda jag skulle göra var att prestera, och det klarade jag inte av. Nivån av skam och självhat kunde inte vara högre än just där och då. Jag var så pinsam, jag hade förstört för mitt lag, och där låg jag och grät medan de andra hade kul. Okej, tanken var inte att skriva om SM och mina usla prestationer, men nu blev det så. Hoppsan. Hur som, det jag försöker komma fram till är att jag har mått skit, och det har ju självklart inte varit så trevligt för varken mig eller för andra. Men med tanke på hur mycket jag har farit och flängt överallt är det inte så konstigt. Jag är ingen superwoman, jag kan inte göra allt, vara bra eller bäst på allt och samtidigt göra alla nöjda. Det är helt okej att tacka nej till vissa saker om en inte har tid eller ork. Det är okej att inte alltid vara tillgänglig för att hjälpa andra. Det är okej att inte ha 100% närvaro eller 100% rätt svar på tentan. Att aktivt satsa inom ett visst område och att sträva efter en hög prestation kräver mycket tid och energi och för att nå dit måste man prioritera bort andra grejer som man inte anser vara lika viktiga. Så länge du gör så gott du kan utefter din förmåga, och klarar av att hantera det utan att gå in i väggen. Hoppas ni är snälla mot er själva. Ta hand om er. Gör så gott ni kan. Kram!