Jag ska göra operationen

För er som är nya här så har jag länge pratat om en bröstförminskning här i bloggen. Googla hannalicious och bröstförminskning om ni vill läsa mer och veta mer om det för det här inlägget handlar nämligen om just det och den operationen.------------------------------ Imorse när jag precis satt mig på tåget påväg till hem till Västerås så ringde landstinget mig och sa att de har en operationstid till mig redan på tisdag. Jag blev så paff då hela den här processen har gått ifrån att jag inte har hört något på över ett halvår till att de nu hört av sig två gånger inom loppet av en månadstid (de ringde även för två veckor sedan men då var jag tvungen att tacka nej eftersom att jag var i Dubai). Jag ber läkaren ge mig minst 30 minuter så att jag kunde smälta information och diskutera med mina föräldrar. Och sen messar jag tre av mina närmsta tjejkompisar i ren och skär panik OCH TÅRAR (kunde ej avgöra om det var glädjetårar eller ledsna tårar). Sen kände jag, nej, jag behöver prata med någon som gjort operationen och det med genast. Så snabbt som bara den skriver jag och ber om tips och pepp på Snapchat och inom loppet av dessa 30 minuter fick jag så många svar och meddelanden och bilder att jag knappt kunde tro att det var sant. Fan vad fina människor det finns där ute och vad tacksam och glad jag är för att ni engagerar er, bryr er och hjälper till. Efter några ytterligare samtal till vänner och ett antal google sökningar på "komplikationer med bröstförminskning", "ärr efter bröstförminskning", "såhär förbereder du dig inför en bröstförminskning" osv så ringer läkaren upp igen. Den här gången är mamma med på högtalaren, vi ställer frågor om kirurgen, min hälsa, är jag i bra form för operationen osv. Och ju mer läkaren berättade för mig och pratade med mig desto säkrare kände jag mig på min sak.  Tills hon säger att hon inte tycker att jag ska göra operationen om jag är det minsta tveksam för då blev jag tveksam och panikade IGEN. Vill jag verkligen detta? Ska jag vänta tills jag fått barn? Känner jag att det är ett så stort problem i min vardag att jag behöver genomgå den här operationen? Vill jag detta pga en utseendefixering? Tänk om jag inte kommer känna att en del av mig försvinner? Vad händer om ärren blir jättefula och gör mig äcklad? Är det värt att göra det här trots att det är 50 % chans att jag ej kommer kunna amma?  Det kom så mycket tankar att allt bara blev en enda röra. Men sen påminde jag mig själv om varför jag startade igång hela den här processen ifrån första början och så bestämde jag mig och tackade ja. Jag har funderat på detta i flera år. Jag stöter dagligen på problem och skänker nog minst en tanke om dagen åt att tänka "fasen livet hade varit lite lättare utan dom här jäkla melonerna" -------------------------------Och vet ni vad? När jag tackade ja så kände jag att jag hade tagit rätt beslut. Vi lämnar det där så länge, men förbered er på att det kommer komma mycket tankar och frågor kring operationen inom de närmsta dagarna (jag ska nämligen opereras redan på tisdag morgon). Så jag skulle verkligen uppskatta ytterligare pepp och tips och trix för att det här ska gå så lättsamt och bra som möjligt. Typ tips som "Förbered matlådor i förväg - du kommer inte ens orka öppna en burk själv" som någon av er skrev på snap. TACK, älskar er, ni är bäst!!!